friskis

Idag gjorde jag det igen. Köpte ett halvårskort på friskis och svettis. Gick på ett pass. Helvetes skit vad dålig musik de spelar. Jag förstår inte varför jag inbillar mig att jag ska tro att det är okej att gå på friskis och svettis. Det är inte okej. Jag ligger där och gör hurtsitups i takt till nån kass schlager och längtar längtar längtar efter kampsport.

var dag ett äventyr

Lugnet. Körsbärsgården. Växlande molnighet, tidvis regn. Försöker leva på 300 kronor på tjugo dagar och har inte råd att åka in till stan. Solnedgång bakom molnen. Slutade jobbet vid fyra och hade ingen särskild plan för eftermiddagen. Sov bort två timmar och åt lite soppa från i förrgår. Men varje dag måste vara ett äventyr, så jag gick ut för att gå en liten promenad till sjön. Mötte grannens barnbarn på en lånad tvåsitsig trehjuling på vägen, och de undrade om jag ville ha skjuts. Självklart ville jag det. Vi cyklade ner till sjön i hög hastighet på den slingriga grusvägen och traskade med stövelfötter längs stigen som förde oss till bryggan vid vassen. Där låg ett föremål och flöt. En pinne, sa jag. En fisk, sa de. Vi tar upp fisken, sa de. Såklart, sa jag.

Det var en ål som hette Edmund. Han hade avlidit tidigare under dagen av brustet hjärta och var nu på en stillsam sista färd mot strandkanten. Hans kropp var mycket len och Emma fick den stora äran att bära honom i ett löv under cykelfärden hem. Jag sprang bakom cykeln och puttade på i uppförsbackarna. Det sista jag såg när vi parkerat var hur lilla Emma i solgult regnställ nöjt spatserade fram till Bengt, grannen, med Edmund dinglandes bakom ryggen. Skönt att det fanns en stor häck att gömma sig bakom.