Har tidigare bloggat om att det finns ett dagis som jag passerar, där ungarna är så jävla skumma. Nu har det hänt igen. Var på väg förbi för ett par dagar sedan, och suckade lite över den könsstereotypa klädkoden som de små kottarna tvingas bära för att passa in redan i treårsåldern.
Längst bort i ett hörn, och även längst bort från fröknarna, står tre glin och ropar åt mig:
- Kan du klippa ett hål i staketet åt oss?!
Uppenbarligen har jag inte bultsaxen med mig på min promenad hem från skolan, och svarar vänligt men bestämt nej.
- Men vi vill uuuuuut härifrån, säger den mest talföre av dem, en krullig lirare, och skakar galler bakom sitt lilla staket.
- Jag kan ändå inte klippa sönder staketet, svarar jag.
Sedan fortsätte jag gå. När jag kommit ca 10 meter från ungarna hör jag hur den lilla krullungen vrålar:
- ÄR DU DUM I HUVET DIN JÄVEL?!
Till mig.
Förvånad till ett undrande leende vänder jag om och går tillbaka till den ohyfsade snorgärsen och de två följeslagarna och undrar med ett milt och pedagogiskt tonfall, lätt förvånat:
- Vad sa du?
- Krullet liksom ställer sig i startposition för ett hundrameterslopp, tittar på mig med lynnig blick, och precis samtidigt som han börjar kuta bort från staketet upperpar han_
- Ärdudumihuvetdinjävel!
Sen springer han mot mitten av dagisgården som om staketet är den skyddande mur som kommer att hindra honom från konsekevensen av sitt handlande. Men han tittar lite på mig, och jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda. Då stannar han upp och går tillbaka till staketet.
- Du vet att man inte får säga så, eller hur?
Ett mycket tyst "mm" hörs från krullet. Jag känner mig nöjd över mitt engagemang och går hemåt igen.
När jag kommit en lien bit hör jag ytterligare ett skrik:
- Det får man visst säga! Din jävel!
2008-05-11
2008-05-10
så går en dag och kommer aldrig åter...
Började dagen med att bli skallad av M. Det kom sig av att jag ivrigt böjde mig ner för att plocka upp en boll som jag tappat när jag lekte med den. Han gjorde tyvärr samma sak, lite efter mig, och vi drämde ihop våra fartfyllda skallar så att det kändes som att ögonen skulle ploppa ur. Jag var lite långsam på att svara på tilltal ett par timmar, men ingen hjärnskakning som tur var.
Framåt lunch är det lite bättre och vi bestämmer oss för att gå ut och handla lunch och jordgubbar. När jag sticker ner foten i min nyss framplockade schollsandal inser jag att det är som ett litet privat fotbad. Hur gick det till?
Längre bort i hallen sitter en av katterna och tittar oerhört nyfiket mot mig. Jag luktar, och ja... skon är full av kattpiss.
Har också försökt mig på att äta lite mjölkprodukter. Tänkte vänja mig inför sommarens resa, då det är osäkert om det kommer finnas veganska mellanmål att finna på de små landsvägsmackarna längs vägen till La France. Utvärdering:
1. Det smakade ko och inte särskilt gott.
2. Jag hade stötvis dåligt samvete.
3. Min mage har blivit en jävla miljöfara av all stinkande mjölkmetangas den släpper ut.
Lika bra att bara gå och lägga sig och hoppas på bättre tider imorgon.
Framåt lunch är det lite bättre och vi bestämmer oss för att gå ut och handla lunch och jordgubbar. När jag sticker ner foten i min nyss framplockade schollsandal inser jag att det är som ett litet privat fotbad. Hur gick det till?
Längre bort i hallen sitter en av katterna och tittar oerhört nyfiket mot mig. Jag luktar, och ja... skon är full av kattpiss.
Har också försökt mig på att äta lite mjölkprodukter. Tänkte vänja mig inför sommarens resa, då det är osäkert om det kommer finnas veganska mellanmål att finna på de små landsvägsmackarna längs vägen till La France. Utvärdering:
1. Det smakade ko och inte särskilt gott.
2. Jag hade stötvis dåligt samvete.
3. Min mage har blivit en jävla miljöfara av all stinkande mjölkmetangas den släpper ut.
Lika bra att bara gå och lägga sig och hoppas på bättre tider imorgon.
2008-04-23
kollektivpanik
Sl har höjt priset på månadskort från 620 till 690 kronor, men försäljningen i mars har ändå ökat med 2,9 % från samma månad förra året.
- Stockholms kollektivtrafikanter är kanske mindre priskänsliga än vad vi i allmänhet tror, säger SLs informationsansvarige till DN.
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=763620)
Men vad fasen är alternativet? Folk betalar ju för att de måste till jobbet. Fast snart kanske det blir billigare att säga upp sig och bara vara hemma på balkongen.
Vad ska vi göra när vi inte längre har råd att åka kollektivt? För min del blir det cykel. En mil in till stan, en mil tillbaka. På så sätt kan man även spara pengar under sommaren då man inte behöver träningskort, för att kanske ha råd med tunnelbana om det blir snö i vinter. Tack borgare, för att ni faktiskt lyckats göra det till en klassfråga att kunna åka arbetartransport.
- Stockholms kollektivtrafikanter är kanske mindre priskänsliga än vad vi i allmänhet tror, säger SLs informationsansvarige till DN.
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=763620)
Men vad fasen är alternativet? Folk betalar ju för att de måste till jobbet. Fast snart kanske det blir billigare att säga upp sig och bara vara hemma på balkongen.
Vad ska vi göra när vi inte längre har råd att åka kollektivt? För min del blir det cykel. En mil in till stan, en mil tillbaka. På så sätt kan man även spara pengar under sommaren då man inte behöver träningskort, för att kanske ha råd med tunnelbana om det blir snö i vinter. Tack borgare, för att ni faktiskt lyckats göra det till en klassfråga att kunna åka arbetartransport.
2008-04-21
Ny kula
Frihetens vindar blåser så ljummet och ljuvligt!
Idag började statistikkursen. Vi hade föreläsning om single subject design, och fast jag nästan somnade så kände jag
1) en slags lugn trygghet över att läraren klarade av att följa sin powerpoint bild för bild
2) ett visst mått av underhållning.
Trots att metod kanske är mitt sämsta ämne (näst sämsta då, med tanke på KFH, Kursen Från Helvetet), så verkar det riktigt trevligt att spendera några veckor med en lågmäld medelålders man i gråa tröjor som talar långsamt om ämnen som med lite hjälp går att förstå.
Det är bra med perspektiv och så. Det enda jag oroar mig över är att tiden går så fort. Snart är jag färdig psykolog, morsa, svensson, skrynklig, död.
Idag började statistikkursen. Vi hade föreläsning om single subject design, och fast jag nästan somnade så kände jag
1) en slags lugn trygghet över att läraren klarade av att följa sin powerpoint bild för bild
2) ett visst mått av underhållning.
Trots att metod kanske är mitt sämsta ämne (näst sämsta då, med tanke på KFH, Kursen Från Helvetet), så verkar det riktigt trevligt att spendera några veckor med en lågmäld medelålders man i gråa tröjor som talar långsamt om ämnen som med lite hjälp går att förstå.
Det är bra med perspektiv och så. Det enda jag oroar mig över är att tiden går så fort. Snart är jag färdig psykolog, morsa, svensson, skrynklig, död.
2008-04-10
2008-04-09
kladdiga neuron
Jag har visst taggat av lite. Skolan har tagit all tid. I två månader har jag haft en känsla av att någon har lyft på ett lock i mitt skallben, stuckit ner en elvisp och rört runt. Varje gång jag har börjat få lite koll har det blivit mer vispande.
Börjar se ljuset i tunneln i alla fall. Snart är det vår, och då är det snart sommar, och då blir det långcykling utav bara helvete.
Börjar se ljuset i tunneln i alla fall. Snart är det vår, och då är det snart sommar, och då blir det långcykling utav bara helvete.
2008-02-24
det är bättre nu
Tror det var något med solen, det faktum att jag skitit i att plugga två dagar i rad, rena lakan och den bra boken. Samt att det ordnade sig lite med Den Där Grejen.
När det var som värst träffade jag en människa som var lika ensam som jag med en halväten matlåda. Vi pratade lite sådär som man gör när man inte känner varandra och antagligen aldrig mer kommer att ses.
Allt som är utvecklande är jobbigt, sa hon.
Jag har tänkt på det många gånger. Det blev en påminnelse om att det som känns som bakåt och inåt också är framåt, fast man inte ser det just när man är där.
När det var som värst träffade jag en människa som var lika ensam som jag med en halväten matlåda. Vi pratade lite sådär som man gör när man inte känner varandra och antagligen aldrig mer kommer att ses.
Allt som är utvecklande är jobbigt, sa hon.
Jag har tänkt på det många gånger. Det blev en påminnelse om att det som känns som bakåt och inåt också är framåt, fast man inte ser det just när man är där.
2008-02-17
hej ångest
Det här med livet alltså. Ibland kan man ju undra vad fan det är frågan om.
Idag är det pluggsöndag (igen) och jag har aldrig förut varit så säker på att få underkänt på något på universitetet. Tankarna på hur dåligt det går är större än tiden jag faktiskt lär mig. Det är lätt att bli insnöad.
Fortfarande knivar i hela magen. Det är att känna på en helt ny dimension av nervsystemet. Kryddat med stressmage blir det till en helhetsupplelvelse. Blodiga klumpar på morgonen. Sex är det förstås inte tal om.
Vill sjunga och dansa men hinner inte. Plugg i sängen, den är närmast fönstret (skuggsidan), bättre med fönsterljus än inget alls. Gå ut? Kanske hinner jag en sväng runt kyrkogården ikväll.
Längtar efter att träna. Kampsport är nästan ett heligt tillstånd för mig. Annan stad, annan sport, samma känsla av att höra hemma.
Måste
tänka
positivt.
Inte gråta. Inte gråta! Så går en dag och kommer aldrig åter. Var det såhär det skulle vara att bli vuxen?
Idag är det pluggsöndag (igen) och jag har aldrig förut varit så säker på att få underkänt på något på universitetet. Tankarna på hur dåligt det går är större än tiden jag faktiskt lär mig. Det är lätt att bli insnöad.
Fortfarande knivar i hela magen. Det är att känna på en helt ny dimension av nervsystemet. Kryddat med stressmage blir det till en helhetsupplelvelse. Blodiga klumpar på morgonen. Sex är det förstås inte tal om.
Vill sjunga och dansa men hinner inte. Plugg i sängen, den är närmast fönstret (skuggsidan), bättre med fönsterljus än inget alls. Gå ut? Kanske hinner jag en sväng runt kyrkogården ikväll.
Längtar efter att träna. Kampsport är nästan ett heligt tillstånd för mig. Annan stad, annan sport, samma känsla av att höra hemma.
Måste
tänka
positivt.
Inte gråta. Inte gråta! Så går en dag och kommer aldrig åter. Var det såhär det skulle vara att bli vuxen?
2008-02-09
bismak av metall
Det här med spiral har visat sig vara helt värdelöst. Det skär som knivar i buken lite då och då, hittills varje dag sedan jag satte in den. Helt plötsligt bara hugger det till. Däremellan från och till en molande "mensvärk" med en bismak av metall. Klagade lite till en kompis och fick ett mailsvar med följande innehåll:
Spiral? Det hade jag i två år. Jag hade aldrig haft några problem med mensen förut, men med spiralen blödde jag som en harpunerad val. Och mensvärken var inte av denna värld.
Jag tänker nu i mitt stilla sinne, att hur ska det bli för mig som redan har en mensvärk i klass med tandläkarborrning utan bedövning? Jag går runt och är rädd för att mensen ska komma. Och åter igen: varför ska jag som kvinna behöva gå i plågor för att en man ska kunna ha det skönt inuti mig? Varför ska jag offra min kropp för honom? Varför ska jag gå med på att lite extra smärta är okej, bara vi har det bra i sängen?
Det hela sätter mig i en märklig position. Jag offrar mig för honom utan att jag egentligen vet varför. Det bara sker, som ännu en återupprepning av patrirarkatets ruttna verkan. Men även han hamnar i tveksamhet: "är det bra för vår relation att hon lider för min njutnings skull?"
Knappast.
Annan kompis efter att jag förklarat varför jag såg så grå och plågad ut i ansiktet:
Just nu är det extra synd att du inte är homosexuell.
Det finns bara en lösning: spiraljäveln ska ut.
Spiral? Det hade jag i två år. Jag hade aldrig haft några problem med mensen förut, men med spiralen blödde jag som en harpunerad val. Och mensvärken var inte av denna värld.
Jag tänker nu i mitt stilla sinne, att hur ska det bli för mig som redan har en mensvärk i klass med tandläkarborrning utan bedövning? Jag går runt och är rädd för att mensen ska komma. Och åter igen: varför ska jag som kvinna behöva gå i plågor för att en man ska kunna ha det skönt inuti mig? Varför ska jag offra min kropp för honom? Varför ska jag gå med på att lite extra smärta är okej, bara vi har det bra i sängen?
Det hela sätter mig i en märklig position. Jag offrar mig för honom utan att jag egentligen vet varför. Det bara sker, som ännu en återupprepning av patrirarkatets ruttna verkan. Men även han hamnar i tveksamhet: "är det bra för vår relation att hon lider för min njutnings skull?"
Knappast.
Annan kompis efter att jag förklarat varför jag såg så grå och plågad ut i ansiktet:
Just nu är det extra synd att du inte är homosexuell.
Det finns bara en lösning: spiraljäveln ska ut.
2008-02-01
fettis-dagen
Jag har någon slags idealserad bild av semlor sedan barndomen. Så här i efterhand misstänker jag att det är för att det var så sällsynt med sötsaker att ju längre bort från GI-korrekt ett livsmedel var, desto godare smakade det. Särskilt när de bara fick ätas på fettis-dagen (annars skulle man ju bli en fettis på riktigt, det kunde jag räkna ut redan i 7-årsåldern).
Men är semlor egentligen gott? Jag trodde det, så igår bakades det ett fyrtiotal småsemmelbullar. 4 bakverk senare är jag inte lika säker. Är semlor i själva verket ganska torra kardemummabröd med en svag nyans av mandelmassa?
Men är semlor egentligen gott? Jag trodde det, så igår bakades det ett fyrtiotal småsemmelbullar. 4 bakverk senare är jag inte lika säker. Är semlor i själva verket ganska torra kardemummabröd med en svag nyans av mandelmassa?
2008-01-31
I'm spiralling
- Och du har ätit värktabletterna innan du kom hit? Ja så bra då, då får du gå och ta av dig bysserna ser du!
Onsdag eftermiddag har vi traskat dit i snökletet, jag och mitt moraliska stöd. H har skrämt upp mig lite och jag är nervös över känslan av "en kniv i muttan" som ska komma. Med blöta fötter klär jag av mig på underkroppen. Upp i den jävla stolen, lite längre fram med rumpan, lite längre fram, man ska alltid längre fram. Fick de välja skulle man väl helst sitta i luften framför stolen.
Hennes strategi är att fortsätta behandla mig som ett barn och enbart tala till han som sitter brevid och äger snopp.
- Är det någon som brukar klaga över det här så är det ju männen, det kan kännas lite som en stickning i snoppen första gången man har samlag.
"Kniv i muttan, kniv i muttan, kniv i muttan" tänker jag. Jag skiter i nåt eventuellt stick i snoppen som kan uppstå när vi befinner oss i älskogens trygga hem. Just nu är det min livmodertapp som ska dras ut med en tång och bana väg för en metallpryl kryddad med bariumsulfat som ska hindra att vi slarvar till oss ett överraskningsbarn. Just nu är det jag som är febrig och varm av de smärtstillande tabletterna jag behövt ta i förväg. Just nu är det jag som är sur över att detta ärade patriarkat inte har några preventivmedel för män att erbjuda och att det därför är jag som måste få en kniv i muttan kniv i muttan kniv i muttan...
Men det tar hon inte någon hänsyn till, barnmorskan, utan pratar på med ärtig röst till Honom. Med hennes händer i fittan och benen i vädret är man inte så kaxig att man vågar påpeka att det hon gör kallas osynliggörande och kanske kan betraktas som en smula oprofessionellt.
Resten av besöket avlöper mer eller mindre smärtfyllt. Ärligt talat gör det inte så ont som jag befarar. Och när hon efteråt konstaterat att jag inte är svimfärdig utan mår helt okej, tittar hon återigen på Honom och utbrister käckt:
- Vilken tuffing, va!
Sedan klappar hon mig på magen och säger "nu är du med spiral", vi får pilla på de mjuka trådarna som verkar vara det stora klagoämnet för de berörda kvinnornas män. Efter att två gånger inom en minut ha önskat oss god fortsättning på dagen går hon ut ur rummet. Jag står kvar och måste göra fula grimaser det värsta jag kan en liten stund innan jag åter traskar ut i snömoset och den gråa onsdagen. Känslan av metallfoster ligger kvar och skaver hela dagen, men mest skaver barnmorskans märkliga ord.
Onsdag eftermiddag har vi traskat dit i snökletet, jag och mitt moraliska stöd. H har skrämt upp mig lite och jag är nervös över känslan av "en kniv i muttan" som ska komma. Med blöta fötter klär jag av mig på underkroppen. Upp i den jävla stolen, lite längre fram med rumpan, lite längre fram, man ska alltid längre fram. Fick de välja skulle man väl helst sitta i luften framför stolen.
Hennes strategi är att fortsätta behandla mig som ett barn och enbart tala till han som sitter brevid och äger snopp.
- Är det någon som brukar klaga över det här så är det ju männen, det kan kännas lite som en stickning i snoppen första gången man har samlag.
"Kniv i muttan, kniv i muttan, kniv i muttan" tänker jag. Jag skiter i nåt eventuellt stick i snoppen som kan uppstå när vi befinner oss i älskogens trygga hem. Just nu är det min livmodertapp som ska dras ut med en tång och bana väg för en metallpryl kryddad med bariumsulfat som ska hindra att vi slarvar till oss ett överraskningsbarn. Just nu är det jag som är febrig och varm av de smärtstillande tabletterna jag behövt ta i förväg. Just nu är det jag som är sur över att detta ärade patriarkat inte har några preventivmedel för män att erbjuda och att det därför är jag som måste få en kniv i muttan kniv i muttan kniv i muttan...
Men det tar hon inte någon hänsyn till, barnmorskan, utan pratar på med ärtig röst till Honom. Med hennes händer i fittan och benen i vädret är man inte så kaxig att man vågar påpeka att det hon gör kallas osynliggörande och kanske kan betraktas som en smula oprofessionellt.
Resten av besöket avlöper mer eller mindre smärtfyllt. Ärligt talat gör det inte så ont som jag befarar. Och när hon efteråt konstaterat att jag inte är svimfärdig utan mår helt okej, tittar hon återigen på Honom och utbrister käckt:
- Vilken tuffing, va!
Sedan klappar hon mig på magen och säger "nu är du med spiral", vi får pilla på de mjuka trådarna som verkar vara det stora klagoämnet för de berörda kvinnornas män. Efter att två gånger inom en minut ha önskat oss god fortsättning på dagen går hon ut ur rummet. Jag står kvar och måste göra fula grimaser det värsta jag kan en liten stund innan jag åter traskar ut i snömoset och den gråa onsdagen. Känslan av metallfoster ligger kvar och skaver hela dagen, men mest skaver barnmorskans märkliga ord.
2008-01-28
minimänniskorna
I helgen har jag hållit mig flytande bland annat genom att hänga med några minimänniskor, även kallade barn. Det går inte att sluta bli helt förbluffad över hur de fungerar. Som igår, när jag iklädd sunkigt linne utan bh under gick och bar på lilla E som gallskrikit i ett par timmar.
Rödgråten och utmattad tar hon plötsligt tag med sina pyttefigrar om min bröstvårta och nyper måttligt hårt med ett ledset uttryck i ansiktet. Jag säger inget eftesom jag är rädd att hon ska bli ännu mer knäckt om jag tillrättavisar henne. Plötsligt ser hon finurlig ut och nyper liet hårdare. Det är som ett slags vardagligt chicken-race, om jag skriker vinner hon, tänker jag. Så jag håller masken. M tittar nyfiket på med ett sammanbitet allvar för att försöka dölja ett skratt. Jag anstränger mig för att se neutral ut. Han fnissar till lite, och lilla E lägger av det mest ondskefulla och nöjda bebisskrattet jag hört:
HE HE HE!
Då går det inte, jag måste också skratta, för att allt är så knäppt och för att vi har lite mysigt ändå mitt i all bebis-misär. Sen vill E leta efter våra navlar och säga "prick!" när hon får syn på dem. Jag kan inte bestämma mig för om barn är asjobbiga eller asbäst.
Rödgråten och utmattad tar hon plötsligt tag med sina pyttefigrar om min bröstvårta och nyper måttligt hårt med ett ledset uttryck i ansiktet. Jag säger inget eftesom jag är rädd att hon ska bli ännu mer knäckt om jag tillrättavisar henne. Plötsligt ser hon finurlig ut och nyper liet hårdare. Det är som ett slags vardagligt chicken-race, om jag skriker vinner hon, tänker jag. Så jag håller masken. M tittar nyfiket på med ett sammanbitet allvar för att försöka dölja ett skratt. Jag anstränger mig för att se neutral ut. Han fnissar till lite, och lilla E lägger av det mest ondskefulla och nöjda bebisskrattet jag hört:
HE HE HE!
Då går det inte, jag måste också skratta, för att allt är så knäppt och för att vi har lite mysigt ändå mitt i all bebis-misär. Sen vill E leta efter våra navlar och säga "prick!" när hon får syn på dem. Jag kan inte bestämma mig för om barn är asjobbiga eller asbäst.
2008-01-24
plan b
Har börjat en ny kurs i organisationspsykologi. Det är det tråkigaste och jobbigaste jag har varit med om, hittills. Det har ju bara gått tre dagar, så kanske lite svårt att uttala sig. Läraren är galen och säger saker som "men måste ni skriva av allt från overheaden, kan ni inte bara lyssna? ni behöver väl inte komma ihåg allt?" eller "jag hatar när folk lägger ett papper för att täcka av delar av OHn, men nu gör jag det ändå".
När jag gick hem idag tänkte jag att jag kanske ska bli syslöjdslärare istället. Man ska alltid ha en plan B.
När jag gick hem idag tänkte jag att jag kanske ska bli syslöjdslärare istället. Man ska alltid ha en plan B.
2008-01-17
Magdalena Ribbing i farten
"Fråga: Efter några år utomlands häpnar jag över med vilken självklarhet man i Sverige tycks berätta vart man ska, när man avviker för toalettbesök. Utomlands ursäktar man sig ju bara, eller säger att man ska skölja händerna, men här har jag ofta hört särskilt kvinnor säga att de ska "gå och kissa", ibland med förklaring om att de druckit mycket kaffe eller dylikt. För mig är det barnsligt och ganska ofint, vore intressant med din synpunkt."
"Svar: [...] Givetvis meddelar inte en normalt tänkande och normalt hyfsad person vad han eller hon sysslar med på toaletten. Ingen annan är intresserad. Sina toalettbesök bör man sköta utan andras inblandning åtminstone när man har passerat småbarnssåren. Kiss och bajs är jättekul som samtalsämne om man är fyra år, inte därefter. Tråkigt nog vet jag inte hur man ska slippa dessa pinsamma dumheter."
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=299&a=732920)
Ibland är hon hård, Madame Ribbing. Jag undrar bara lite om det här med normalt tänkande personer... har det gjorts studier på det? Ser fram emot ett tillägg i nästa WAIS-test (14-delars begåvningstest för vuxna):
Fråga: Vad bör man normalt sett säga innan man lämnar ett sällskap för att gå på toaletten?
2-poängssvar: jag ska skölja händerna (obs: även ett tecken på OCD med tvätt-tvång)
1-poängssvar: jag ska pudra nosen (för att sedan återvända utan puder på näsan)
0-poängssvar: jag ska gå och kissa
Observera även hur överklassens avkomma bör sköta sina toalettbesök utan andras inblandning åtminstone när man passerat småbarnsåren. De bästa barnen kissar förstås inte över huvud taget ens i spädbarnsåldern, och bajsar bara guldstoft en gång i månaden så att barnflickan lätt kan damma av de små liven.
"Svar: [...] Givetvis meddelar inte en normalt tänkande och normalt hyfsad person vad han eller hon sysslar med på toaletten. Ingen annan är intresserad. Sina toalettbesök bör man sköta utan andras inblandning åtminstone när man har passerat småbarnssåren. Kiss och bajs är jättekul som samtalsämne om man är fyra år, inte därefter. Tråkigt nog vet jag inte hur man ska slippa dessa pinsamma dumheter."
(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=299&a=732920)
Ibland är hon hård, Madame Ribbing. Jag undrar bara lite om det här med normalt tänkande personer... har det gjorts studier på det? Ser fram emot ett tillägg i nästa WAIS-test (14-delars begåvningstest för vuxna):
Fråga: Vad bör man normalt sett säga innan man lämnar ett sällskap för att gå på toaletten?
2-poängssvar: jag ska skölja händerna (obs: även ett tecken på OCD med tvätt-tvång)
1-poängssvar: jag ska pudra nosen (för att sedan återvända utan puder på näsan)
0-poängssvar: jag ska gå och kissa
Observera även hur överklassens avkomma bör sköta sina toalettbesök utan andras inblandning åtminstone när man passerat småbarnsåren. De bästa barnen kissar förstås inte över huvud taget ens i spädbarnsåldern, och bajsar bara guldstoft en gång i månaden så att barnflickan lätt kan damma av de små liven.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)