dagisgården, episod II

Har tidigare bloggat om att det finns ett dagis som jag passerar, där ungarna är så jävla skumma. Nu har det hänt igen. Var på väg förbi för ett par dagar sedan, och suckade lite över den könsstereotypa klädkoden som de små kottarna tvingas bära för att passa in redan i treårsåldern.

Längst bort i ett hörn, och även längst bort från fröknarna, står tre glin och ropar åt mig:
- Kan du klippa ett hål i staketet åt oss?!
Uppenbarligen har jag inte bultsaxen med mig på min promenad hem från skolan, och svarar vänligt men bestämt nej.
- Men vi vill uuuuuut härifrån, säger den mest talföre av dem, en krullig lirare, och skakar galler bakom sitt lilla staket.
- Jag kan ändå inte klippa sönder staketet, svarar jag.
Sedan fortsätte jag gå. När jag kommit ca 10 meter från ungarna hör jag hur den lilla krullungen vrålar:
- ÄR DU DUM I HUVET DIN JÄVEL?!
Till mig.
Förvånad till ett undrande leende vänder jag om och går tillbaka till den ohyfsade snorgärsen och de två följeslagarna och undrar med ett milt och pedagogiskt tonfall, lätt förvånat:
- Vad sa du?
- Krullet liksom ställer sig i startposition för ett hundrameterslopp, tittar på mig med lynnig blick, och precis samtidigt som han börjar kuta bort från staketet upperpar han_
- Ärdudumihuvetdinjävel!
Sen springer han mot mitten av dagisgården som om staketet är den skyddande mur som kommer att hindra honom från konsekevensen av sitt handlande. Men han tittar lite på mig, och jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda. Då stannar han upp och går tillbaka till staketet.
- Du vet att man inte får säga så, eller hur?
Ett mycket tyst "mm" hörs från krullet. Jag känner mig nöjd över mitt engagemang och går hemåt igen.

När jag kommit en lien bit hör jag ytterligare ett skrik:
- Det får man visst säga! Din jävel!

så går en dag och kommer aldrig åter...

Började dagen med att bli skallad av M. Det kom sig av att jag ivrigt böjde mig ner för att plocka upp en boll som jag tappat när jag lekte med den. Han gjorde tyvärr samma sak, lite efter mig, och vi drämde ihop våra fartfyllda skallar så att det kändes som att ögonen skulle ploppa ur. Jag var lite långsam på att svara på tilltal ett par timmar, men ingen hjärnskakning som tur var.

Framåt lunch är det lite bättre och vi bestämmer oss för att gå ut och handla lunch och jordgubbar. När jag sticker ner foten i min nyss framplockade schollsandal inser jag att det är som ett litet privat fotbad. Hur gick det till?
Längre bort i hallen sitter en av katterna och tittar oerhört nyfiket mot mig. Jag luktar, och ja... skon är full av kattpiss.

Har också försökt mig på att äta lite mjölkprodukter. Tänkte vänja mig inför sommarens resa, då det är osäkert om det kommer finnas veganska mellanmål att finna på de små landsvägsmackarna längs vägen till La France. Utvärdering:
1. Det smakade ko och inte särskilt gott.
2. Jag hade stötvis dåligt samvete.
3. Min mage har blivit en jävla miljöfara av all stinkande mjölkmetangas den släpper ut.

Lika bra att bara gå och lägga sig och hoppas på bättre tider imorgon.