måndag

Låt oss lösa alla våra relationsproblem genom att kommunicera via våra bloggar!

Idag har jag geggat med blod från en knarkare. Hoppas jag inte fick hepatit och hiv.

Min mage är fortfarande trasig. Var på café och övertalade servitrisen att laga havregrynsgröt i micron till mig. Hur gott som helst.

take another little piece

Fick ett mail igår fyllt av kärlekskval och bryderier. Längst ner en envis uppmaning till mig. "Män! De är omöjliga. Satsa på kvinnor, du som kan!"

Och ja. Om det bara fanns någon kvinna att satsa på, och om jag bara hade ett helt och starkt hjärta som var värt något som insats. Då skulle jag väl göra det. Såklart. Just nu känns den tanken hundra mil bort. Hundra mil på trasig cykel.

Igår var de långa kramarnas kväll och jag hade så mysigt och fint på kalaset. Natten blev kort, nästan inte alls. Jag är trött och öm och längtande. Idag är en ny dag.

nästan litet som en ärta

Jag vet att jag är hur jobbig som helst som ska prata om allt hela tiden, men ibland kan det faktiskt göra skillnad. Som idag. Efter 9 utomhustimmar och fyra trötta ben med tidvis kuling är det stilla. Till och med den stora kalla känslan av utebliven gråt ligger lugn och sansad under solvarm hud.

Stockholm har så många öar man kan gå på. Det är fint och ger styrka. Kanske så att jag kan lyckas gro lite mossa att stoppa in hjärtat i. Sedan ska det vila och jäsa sig fluffigt igen.

att få sova

Ett dygn av komplimanger och sömnbrist. Är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Men rätt glad också. Två konstiga saker med mina tankar händer när jag är trött.

Det första är att jag får en ökad känsla för mönster och geometri. Former och färger blir klara och jag ser samband och helheter som jag inte gör när jag är pigg. Funderar lite på att hålla mig vaken i tre dygn och sedan göra konst, bara för att se resultatet. Tror det skulle bli som målat av en annan person.

Det andra som händer är att jag förlorar känslan för skönhetsideal, och att spegelbilden blir mer utan värderingar (eller ibland med alldeles för mycket värderingar). Det blir väldigt märkligt, men ganska skönt. Nu ska den få vila länge och väl i alla fall, hjärnan.

ett inre grustag

Tvångströja av rosa tyll, baconbandage på såren, tio glada aerobicpass på rad, grus i blodomloppet. Njursten, gallsten, hjärtsten, gravsten. Idag krasslar isen i ögonen.

Det finns så mycket som gör ont i livet. Och så många sätt att smita undan.

Du måste vara modig nu.

havsluft

Heja livet. Drog till skogs i torsdags och andades djupt i ett par dagar. Blev rätt mycket skratt emellanåt också.

På hemvägen uppstod ännu ett trafikhaveri, denna gång i form av utslitna lameller i kopplingen. Bilen segade in på en golfbaneparkering och knalldog. Återstod att lifta in till närmsta civilisation, som råkade vara Östhammar. Napp redan på tredje försöket. Jag blir så glad av att få lift, och det blir alltid lite trevligt när man blir stående längs vägkanten. Människor tar hand om varandra när det kommer till kritan, det blir allt tydligare att det är så.

Annars tänker jag mest på balkan. Balkanbalkanbalkan. Bailar! Jag ska ta mig till Bosnien och dansa mig svettig i natten. Bara tanken får det att pirra. Det enda jag är rädd för är att vakna upp och inse att jag har fastnat i hetero-helvetet.

Ska svänga förbi Krakow på vägen. Älskade stad. Kommer att bli märkligt att vara bara jag den här gången. Frihetens vindar har lugnat sig till en ljummen bris. Långsamt, men tryggt.

rota sig och gro

Nu handlar allting bara om att våga. Våga fråga om det där fikat, det där numret, den där resan. Och våga boka den där biljetten.

Du måste vara modig nu.

Vart du än går är du där.

förgängligheten

Trafikolycka längre fram, busskö på E4. Frontalkrock. Vägen avspärrad, två skadade, bildelar lite var stans. Då CYKLAR det förbi någon lirare och talar om för busschauffören att det rinner diesel ur bussmotorn. Rinner.

Och så står man där i uppsalaslättens snålblåst och önskar att det ska komma någon bil så att man åtminstone kan lifta hem, men inga bilar kommer för all trafik är omdirigerad till nya motorvägen. Så vi väntar på en ny buss och det blir som i ett svenskt 80-talsdrama, alla börjar knyta band, småprata och ha trevligt. Man har ju tur som inte var i den där bilen som krockade. Det är friluftsmorsan, skumma gubben, killen i kostym som dricker folköl, hon som ska på Fin Släktmiddag och inte har Tid, han som jobbar i en lada och ser ut som en konstnär, de tre tioåriga gymnastiktjejerna med likadana blonda tofsar och träningsoveraller, hiphopsnubben, de två outsiderkillarna och så jag, psykologhippien. De flesta av oss åker ihop nästan varje dag, och vi pratar aldrig med varandra. Det är som det ska i Svea rike. Men nu har vi alltså något gemensamt. Ett uppdrag, en belägenhet.

Tillslut är det inget annat kvar. Vi står där på vägrenen, brandmännen har hällt spån på dieselfläckarna och åkt sin väg. Solen står halvhögt över ängarna och oss, vinden rufsar alla hår. Ambulanserna är borta, bilvraken bortfraktade. Städat och prydligt igen. Kvar står vi, och vår trasiga buss. Vi som sett allt. Chauffören småpratar med alla och säger att vi kanske kan få någon gratisbiljett om vi skickar in en reklamation, men det är ingen som riktigt bryr sig. Vi tar det med ro. Har faktiskt lite mysigt. Trevligare än de flesta pendelresor.

Såsmåningon kommer en buss och hämtar upp oss och alla blir som vanligt igen. Nästan. Någonstans på ett sjukhus ligger någon i stödkrage i en magnetröntgen och blundar och längtar och ångrar.

lära sig nåt nytt

Hjälp. Jag kanske borde bo själv. Eller med många. Eller någon annan stans. Men det går väl inte? Jag har väl ingen makt över mitt liv?

Eller så kanske det bara är jag som har det.

(Ljudeffekt: ett dramatiskt eko på det ödesmättade uttalandet)

Idag har jag lärt mig att de flesta människor inte tänker i ljud. Jag tänker nästan bara i ljud. Röster och musik. Och en del bilder förstås.

Jag har också lärt mig att aspergerdiagnosen i DSM-IV är till för pojkar, och att en tjej med asperger uppfyller ungefär samma kriterier som en "normal" kille i nedre normalzonen.

morgondimma

kväll. inomhuspicknick, långfilosofier, meningen med livet, trivsel på en matta.
natt. gryning i öst. nattfukt, blomdoft, cykeltur.
dag. rekord i flerplatssovning: sängen, bussen, bussen, en matta i arbetsrummet, bussen.

ibland får livet vara värt att vara som ett poscherat ägg i huvudet en hel dag.

försöker planera sommaren mitt i tröttheten. kan man åka tåg till Bosnien lite hipp som happ?

kantglöd

Att sova på så många olika ställen som möjligt per dygn brukar jag ibland sporta lite i med mig själv. Idag är jag uppe i tre: säng, bil, nybekant soffa. Kunde ha blivit buss också, men hjärnan gick i 180 så det blev inget just då. Och som tur var inte heller på familjesamtalet jag lekte praktikant på.

Det är så länge sedan jag skrev, och till största delen beror det på att indesign har fyllt mitt huvud. Jag fortfarande typsnitt, textwrapping, fitting och andra layoutfenomen runtfarandes någonstans mellan näthinnan och cortex.

Orange och gröna tankar i pauserna. Det har inte blivit så många pauser, men det kanske är tur. Det kan nog sluta i berg- och dalbana annars, och jag vågarintevillintevetinte.

Funderar på att virka något. Grönt. Färg, kom och virvla mina sinnen!

välsminkad lågkaloriblick

Jag har för svaga nerver! Jag har varit nervös oavbrutet i snart en vecka och det spexigaste är att det bara blir värre.

Nu är i alla fall en sak avklarad.

Idag ogillar jag folk som håller på med aerobics. Det finns en ganska löjlig anledning till det som jag inte vågar skriva här. Andra dagar ogillar jag inte folkgrupper på det här viset. Men ändå. Fan. Aerobics kan ta sig i arslet. Låt mig äta mina morotskakor ifred. Grrr.

pirr

Drömde att jag dansade i ginstrande snö och var så glad att jag vaknade av att jag låg och skrattade i sängen. Alldeles för tidigt men det gör inget, jag är ändå pigg. Hittade mossa i håret på morgonen. Igår var en sån där kväll man kan leva ett tag på.