retsamt

Att hosta timme ut och timme in en hel natt kan tillslut bli riktigt meditativt. som ett regelbundet töcken, men massa, i dvala med konstanta avbrott i omedvetenheten.

befria mig

Betraktelse från skolans datasal:

Den bröliga 40+mannen pratar så det hörs i hela rummet. Jag ser hur han går fram till en ung blond tjej och säger HEEEJ.
Hon hälsar tillbaka och tar det där lilla steget bakåt som säger "du står för nära".
Han böjer sig fram mot henne, lägger armen om henne och pussar henne på kinden. Sedan säger han något som jag inte lyssnar på, mina öron jobbar hårt för att stänga ute hans röst. Men så hör jag hur hon svarar:
- Nej... eeh. vi brukar inte ta så mycket på varandra jag och mina kompisar.
Svaret:
- Höhöhö, jaha, näh, men det skiter ju jag i, hehe.

Befria mig, befria mig från patriarkatet eller mitt feministiska filter, jag vill kunna leva ett normalt liv utan att behöva se övertramp och förtryck i varenda buske. Men för att spetsa till det ytterligare tänker jag istället på att den mannen om några år är färdigutbildad psykolog. Akta er alla som måste söka hjälp.

variation

Jag har flytt studieångesten som blängde på mig från alla väggar, och basar sedan ett par dagar i ett kollektiv i Hufvudstaden. Ikväll dräller jag runt i min envisa förkylning för mig själv, och berikar livet med umgänge. Har busat med Lilla E, som ännu inte har lärt sig prata men är himla bra på att springa maraton genom vardagsrummet och samtidigt slå decilitermått mot varandra. Klämt en gravid katt på magen. Och kanske det roligaste, hängt i köket med gamla J som var med och grundade kollektivet och nu råkar vara på besök. Han är typ 70, har långt grått hår uppsatt i hästsvans, pratar lite smått med sig själv och har varit vegan i 30 år. "På den tiden fanns det inte så mycket grejer, tofuglass och sådant som man är van vid nu". Nä, jag kan tro det. Med tanke på tidigare nämnda diskriminering är det svårt att fatta hur det gick att överleva som vegan 1978.

Jag mår så bra av det här. Undrar bara varför jag fortfarande inte har satt in någon annons efter en låtsatsmormor.

ge mig nåt

Nu vill jag bara att någon ska ringa och säga att jag har vunnit en resa till Bali och en godkänd tenta för nästa kurs. Dagar som denna önskar jag att jag fick bli nedsövd och få vakna i januari. Skulle kunna offra både jul och nyår för att få slippa den här mentala lervällingen.

i ett försök att kurera mig...

... från någon slags novemberfeber bäddade jag ner mig i soffan för att titta på tv i tre timmar.

1. En dåligt filmad dokumentär om huruvida döva barn ska få cochleaimplantat, som mot slutet visade att patriarkatet i alla fall är gemensamt för döv- och hörandekulturen.

2. Äntligen hemma. Ett härligt barnkalas i "laboratoriemijlö" (tre pojkar tre flickor, flickorna serverade pojkarna glassdrinkar) samt den stora njutningen att få höra Martin Timell statuera "ja jag lägger mig inte i andra karlars sängar" blev lite för mycket och jag kände mig nödgad att byta kanal till...

3. Mitt i naturen. "här ser man dubbelbeckasinen, som med sitt karaktäristiska läte som inte låte helt olikt en studsande pingisboll, putsar sig. Hanen försöker göra sig fin och attrahera någon snygg hona..."

Hej heteronorm! Välkommen in i mitt vardagsrum!

Nu har jag bestämt att jag bara ska kolla på vänsterdokumentärer och sjukhusprogram i ett försök att behålla det jag har kvar av mental hälsa.

porrveganen - köttnormen: 1-0

Igår gick den årliga gaystudentgasquen av stapeln. Folk utanför uppsala med sinnet i behåll brukar inte veta vad gasque [gask] betyder, och det vet inte jag heller, men jag vet vad det innebär. Man samlas i fina kläder i en prålig studentnationslokal, dricker champagne och äter trerätters samtidigt som man sjunger alkoholist-sånger varvat med gammaldags trams, ibland med kroppsrörelser till. Enda anledningen till att jag frivilligt betalar pengar för att vistas i ett sånt sammanhang är att det föregås av epitetet "gay-". Vilket brukar innebära att kötthetsen inte är lika stor, liksom den heteronormativa bordsplaceringen. De beklämmande visorna är omgjorda till kampvisor och så vidare. Allt känns lite nyare, lite fräshare, lite bättre.

Allt var frid och fröjd tills det slog mig att jag betalat närmare 300 spänn för en middag tillagad av en grönsakshandikappad kock med mantrat "vaddå vegan" malandes mellan laxfiléer och fläskbitar i cortex under sina mest kreativa stunder av matkomposition. Djurrättsaktivisterna fick hålla till godo med en inte så fyllig meny bestående av:
Förrätt: champinjoner och en halv avocado (visserligen fräsigt skuren).
Huvudrätt: snuskig potatis, två skivor aubergine som någon tappat saltkaret över, en halv fänkål och till detta en ljummen slemmig grön "sås" med smak av lite bränd purjo (grodätarscenen i "les triplettes de belleville" dök osökt upp i mitt huvud)
Efterrätt: ett martiniglas med isig oatlyglass toppad med 3 frysta jordgubbar.

Hurra vad mätt jag inte blev. Faktum är att jag gick hem tidigare än jag ville för att laga mat mitt i natten.

För att inte tappa modet totalt införde vi ett utjämningssystem som gick ut på att för varje besvikelse stjäla en lagom mängd regnbågspaketerade bögkondomer från festarrangörernas bjudlåda. Jag tror fan jag och J fick med oss halva lådan hem, och räknat i antal timmar glädjande knull dessa kommer skänka mig kan det gott och väl sägas att rättvisa är skipad med råge.

some outcome

Igår höll jag på att bli knäckt över hemtentan. Efter flera timmars stirrande på samma fråga och i samma föreläsningsanteckningar utan att bli ett enda gram klokare, ringde jag K med tårar i ögonen och pep att jag måste få hjälp med att fatta. Det är något med att känna sig sådär otroligt dum och hjälplös som sätter igång laviner av negativa tankar i mig. När man bara ägnar sig åt en enda sak hela dygnet är det lätt att bli lite psykotisk och tycka att hela livet kretsar kring att just det där begreppet ska förstås till fullo just nu, annars är det ingen mening med något och jag är en hopplöst korkad varelse som antagligen kommer att bli askass både som psykolog och medmänniska.

Bara för att något är svårt helt plötsgligt.

kärnfamiljen

Är det inte en ganska sinnessjuk tanke att välja ut en enda person som man ska stänga in sig på ett begränsat ikea-inrett område med, avla barn och bara vara där i 40 år? 40 år!!! Eller ens 20. Jag kan inte komma förbi det, det ÄR sinnessjukt. Vem klarar det med lusten och livet i behåll? Gå och nöta på en jävla människa på det där viset. Och hur kommer de eventuella barnen att må? Panik.

Den som kom på den där idén om kärnfamilj och enfamiljshus var givetvis någon som bodde hopträngd på 30 kvadrat med 12 snoriga ungar, 3 senila gamlingar, 10 000 loppor och några inhysta industriarbetare med tuberkulos. Som Fogelström i en liten ask. Och ja, utifrån det perspektivet kan jag ju hålla med om att det låter frestande att få barrikadera sig i ett radhus med heltäckningsmatta, p-piller och sitt "livs" förälskelse. Men samhället förändras, tiderna är nya och vi lever kvar i samma sjuka ideal.

Eller vad vet jag? Jag kanske kan lyckas bättre än mina egna föräldrar och deras. Och de flesta andras. Den gnagande känslan dröjer sig ändå kvar: är det värt att chansa?

kryp in krypin

Jag har byggt ett litet kontor i ett rum i skolan. Det står mest en del gamla trasiga skrivbord och lite sopor och kartonger där inne, men jag har möblerat ett hörn och dragit dit en stol. Där sitter jag med den bärbara och knackar på hemtenta hela dagarna. Ibland går jag ut i datasalen eller lunchrummet och pratar med någon. Eller så kommer någon in till mig och ligger på den fläckiga soffan som också står i rummet. Det gör underverk för studiemoralen att befinna sig i ett litet rum med kala väggar där det inte finns något särskilt roligt att göra. Samtidigt är det härligt att efter tre år äntligen ha lyckats skapa en ruta i de akademiska korridorerna där det känns som att jag faktiskt hör hemma lite grann. I ett skräpdumprum, men ändå hemma. Marmor och designade stolar blir aldrig något för mig hoppas jag.

Fan vilket tråkigt inlägg. Perfekt för att illustrera en rutten dag i soprummet.

är vi tillsammans nu?

Jag vet inte. Hur vet man?

Men ullfodralet passade väldigt bra till mp3-spelaren.

yllefolket

Vad kan man förresten lägga i en sån här portmonä i tovad ull med blixtslås? Jag fick den för att läka köttfärshjärtat, och är säker på att det kommer att funka bara jag kommer på vad jag ska ha den till.

paus

Jag har haft egen semester en vecka, och sett världen ösa på i 180 runt omkring mig. Det är så jävla skönt att bara strejka och ta ledigt.

Ibland känns det som att det mesta jag gör är för andras skull, fast det gynnar mig också i form av uppskattning och rädda-världenpoäng. Men nu behövde jag vara lite ego och lägga balsam på mina själsliga hål. Resultatet blev mjukt, skönt och lite stickigt i ögonen.

våååreen står i-i blooom

1 November. Och krokusarna blommar. Fy faan. Man kan ju få domedagskänningar för mindre.

Inatt när jag gick hem från jobbet mötte jag två tjejer som sjöng "nu grönskar det" tvåstämmigt på cykel. Ja man kan ju undra.