kärnfamiljen

Är det inte en ganska sinnessjuk tanke att välja ut en enda person som man ska stänga in sig på ett begränsat ikea-inrett område med, avla barn och bara vara där i 40 år? 40 år!!! Eller ens 20. Jag kan inte komma förbi det, det ÄR sinnessjukt. Vem klarar det med lusten och livet i behåll? Gå och nöta på en jävla människa på det där viset. Och hur kommer de eventuella barnen att må? Panik.

Den som kom på den där idén om kärnfamilj och enfamiljshus var givetvis någon som bodde hopträngd på 30 kvadrat med 12 snoriga ungar, 3 senila gamlingar, 10 000 loppor och några inhysta industriarbetare med tuberkulos. Som Fogelström i en liten ask. Och ja, utifrån det perspektivet kan jag ju hålla med om att det låter frestande att få barrikadera sig i ett radhus med heltäckningsmatta, p-piller och sitt "livs" förälskelse. Men samhället förändras, tiderna är nya och vi lever kvar i samma sjuka ideal.

Eller vad vet jag? Jag kanske kan lyckas bättre än mina egna föräldrar och deras. Och de flesta andras. Den gnagande känslan dröjer sig ändå kvar: är det värt att chansa?