I'm spiralling

- Och du har ätit värktabletterna innan du kom hit? Ja så bra då, då får du gå och ta av dig bysserna ser du!

Onsdag eftermiddag har vi traskat dit i snökletet, jag och mitt moraliska stöd. H har skrämt upp mig lite och jag är nervös över känslan av "en kniv i muttan" som ska komma. Med blöta fötter klär jag av mig på underkroppen. Upp i den jävla stolen, lite längre fram med rumpan, lite längre fram, man ska alltid längre fram. Fick de välja skulle man väl helst sitta i luften framför stolen.

Hennes strategi är att fortsätta behandla mig som ett barn och enbart tala till han som sitter brevid och äger snopp.
- Är det någon som brukar klaga över det här så är det ju männen, det kan kännas lite som en stickning i snoppen första gången man har samlag.

"Kniv i muttan, kniv i muttan, kniv i muttan" tänker jag. Jag skiter i nåt eventuellt stick i snoppen som kan uppstå när vi befinner oss i älskogens trygga hem. Just nu är det min livmodertapp som ska dras ut med en tång och bana väg för en metallpryl kryddad med bariumsulfat som ska hindra att vi slarvar till oss ett överraskningsbarn. Just nu är det jag som är febrig och varm av de smärtstillande tabletterna jag behövt ta i förväg. Just nu är det jag som är sur över att detta ärade patriarkat inte har några preventivmedel för män att erbjuda och att det därför är jag som måste få en kniv i muttan kniv i muttan kniv i muttan...

Men det tar hon inte någon hänsyn till, barnmorskan, utan pratar på med ärtig röst till Honom. Med hennes händer i fittan och benen i vädret är man inte så kaxig att man vågar påpeka att det hon gör kallas osynliggörande och kanske kan betraktas som en smula oprofessionellt.

Resten av besöket avlöper mer eller mindre smärtfyllt. Ärligt talat gör det inte så ont som jag befarar. Och när hon efteråt konstaterat att jag inte är svimfärdig utan mår helt okej, tittar hon återigen på Honom och utbrister käckt:
- Vilken tuffing, va!

Sedan klappar hon mig på magen och säger "nu är du med spiral", vi får pilla på de mjuka trådarna som verkar vara det stora klagoämnet för de berörda kvinnornas män. Efter att två gånger inom en minut ha önskat oss god fortsättning på dagen går hon ut ur rummet. Jag står kvar och måste göra fula grimaser det värsta jag kan en liten stund innan jag åter traskar ut i snömoset och den gråa onsdagen. Känslan av metallfoster ligger kvar och skaver hela dagen, men mest skaver barnmorskans märkliga ord.

minimänniskorna

I helgen har jag hållit mig flytande bland annat genom att hänga med några minimänniskor, även kallade barn. Det går inte att sluta bli helt förbluffad över hur de fungerar. Som igår, när jag iklädd sunkigt linne utan bh under gick och bar på lilla E som gallskrikit i ett par timmar.

Rödgråten och utmattad tar hon plötsligt tag med sina pyttefigrar om min bröstvårta och nyper måttligt hårt med ett ledset uttryck i ansiktet. Jag säger inget eftesom jag är rädd att hon ska bli ännu mer knäckt om jag tillrättavisar henne. Plötsligt ser hon finurlig ut och nyper liet hårdare. Det är som ett slags vardagligt chicken-race, om jag skriker vinner hon, tänker jag. Så jag håller masken. M tittar nyfiket på med ett sammanbitet allvar för att försöka dölja ett skratt. Jag anstränger mig för att se neutral ut. Han fnissar till lite, och lilla E lägger av det mest ondskefulla och nöjda bebisskrattet jag hört:

HE HE HE!

Då går det inte, jag måste också skratta, för att allt är så knäppt och för att vi har lite mysigt ändå mitt i all bebis-misär. Sen vill E leta efter våra navlar och säga "prick!" när hon får syn på dem. Jag kan inte bestämma mig för om barn är asjobbiga eller asbäst.

plan b

Har börjat en ny kurs i organisationspsykologi. Det är det tråkigaste och jobbigaste jag har varit med om, hittills. Det har ju bara gått tre dagar, så kanske lite svårt att uttala sig. Läraren är galen och säger saker som "men måste ni skriva av allt från overheaden, kan ni inte bara lyssna? ni behöver väl inte komma ihåg allt?" eller "jag hatar när folk lägger ett papper för att täcka av delar av OHn, men nu gör jag det ändå".

När jag gick hem idag tänkte jag att jag kanske ska bli syslöjdslärare istället. Man ska alltid ha en plan B.

Magdalena Ribbing i farten

"Fråga: Efter några år utomlands häpnar jag över med vilken självklarhet man i Sverige tycks berätta vart man ska, när man avviker för toalettbesök. Utomlands ursäktar man sig ju bara, eller säger att man ska skölja händerna, men här har jag ofta hört särskilt kvinnor säga att de ska "gå och kissa", ibland med förklaring om att de druckit mycket kaffe eller dylikt. För mig är det barnsligt och ganska ofint, vore intressant med din synpunkt."

"Svar: [...] Givetvis meddelar inte en normalt tänkande och normalt hyfsad person vad han eller hon sysslar med på toaletten. Ingen annan är intresserad. Sina toalettbesök bör man sköta utan andras inblandning åtminstone när man har passerat småbarnssåren. Kiss och bajs är jättekul som samtalsämne om man är fyra år, inte därefter. Tråkigt nog vet jag inte hur man ska slippa dessa pinsamma dumheter."

(http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=299&a=732920)

Ibland är hon hård, Madame Ribbing. Jag undrar bara lite om det här med normalt tänkande personer... har det gjorts studier på det? Ser fram emot ett tillägg i nästa WAIS-test (14-delars begåvningstest för vuxna):
Fråga: Vad bör man normalt sett säga innan man lämnar ett sällskap för att gå på toaletten?
2-poängssvar: jag ska skölja händerna (obs: även ett tecken på OCD med tvätt-tvång)
1-poängssvar: jag ska pudra nosen (för att sedan återvända utan puder på näsan)
0-poängssvar: jag ska gå och kissa

Observera även hur överklassens avkomma bör sköta sina toalettbesök utan andras inblandning åtminstone när man passerat småbarnsåren. De bästa barnen kissar förstås inte över huvud taget ens i spädbarnsåldern, och bajsar bara guldstoft en gång i månaden så att barnflickan lätt kan damma av de små liven.