I'm spiralling

- Och du har ätit värktabletterna innan du kom hit? Ja så bra då, då får du gå och ta av dig bysserna ser du!

Onsdag eftermiddag har vi traskat dit i snökletet, jag och mitt moraliska stöd. H har skrämt upp mig lite och jag är nervös över känslan av "en kniv i muttan" som ska komma. Med blöta fötter klär jag av mig på underkroppen. Upp i den jävla stolen, lite längre fram med rumpan, lite längre fram, man ska alltid längre fram. Fick de välja skulle man väl helst sitta i luften framför stolen.

Hennes strategi är att fortsätta behandla mig som ett barn och enbart tala till han som sitter brevid och äger snopp.
- Är det någon som brukar klaga över det här så är det ju männen, det kan kännas lite som en stickning i snoppen första gången man har samlag.

"Kniv i muttan, kniv i muttan, kniv i muttan" tänker jag. Jag skiter i nåt eventuellt stick i snoppen som kan uppstå när vi befinner oss i älskogens trygga hem. Just nu är det min livmodertapp som ska dras ut med en tång och bana väg för en metallpryl kryddad med bariumsulfat som ska hindra att vi slarvar till oss ett överraskningsbarn. Just nu är det jag som är febrig och varm av de smärtstillande tabletterna jag behövt ta i förväg. Just nu är det jag som är sur över att detta ärade patriarkat inte har några preventivmedel för män att erbjuda och att det därför är jag som måste få en kniv i muttan kniv i muttan kniv i muttan...

Men det tar hon inte någon hänsyn till, barnmorskan, utan pratar på med ärtig röst till Honom. Med hennes händer i fittan och benen i vädret är man inte så kaxig att man vågar påpeka att det hon gör kallas osynliggörande och kanske kan betraktas som en smula oprofessionellt.

Resten av besöket avlöper mer eller mindre smärtfyllt. Ärligt talat gör det inte så ont som jag befarar. Och när hon efteråt konstaterat att jag inte är svimfärdig utan mår helt okej, tittar hon återigen på Honom och utbrister käckt:
- Vilken tuffing, va!

Sedan klappar hon mig på magen och säger "nu är du med spiral", vi får pilla på de mjuka trådarna som verkar vara det stora klagoämnet för de berörda kvinnornas män. Efter att två gånger inom en minut ha önskat oss god fortsättning på dagen går hon ut ur rummet. Jag står kvar och måste göra fula grimaser det värsta jag kan en liten stund innan jag åter traskar ut i snömoset och den gråa onsdagen. Känslan av metallfoster ligger kvar och skaver hela dagen, men mest skaver barnmorskans märkliga ord.