hej mörker

Sista tiden minns jag inte så väl. Vad har jag gjort sedan jag sist skrev? Haft ett par redovisningar i skolan, promenerat fram och tillbaka, fått ny patient, varit på några fester och många lussefikor... samt ägnat en hel dag åt att slå in paket. När dagarna är så korta känns det i minnet som att man bara gör en sak per dag när man tänker bakåt. En sak är jag i alla fall säker på, och det är att jag inte har pluggat tillräckligt. Legat och smygläst behandlingslitteratur i sängen på kvällarna, men på dagarna letat efter koncentration och motivation utan framgång. Och i vår ökar teorihelvetet. Men skit i det, än är det jul och förträngning i några dagar till.

vört

Man blir så konstig av regnvinter. Idag har jag offrat allt vad skola heter och enbart prioriterat att baka vörtbröd. Det blev degigt men rätt gott ändå.

den terapeutiska alliansen

Ikväll såg jag min före detta terapeut utomhus i shorts igen. Han gick och svor åt en ful liten vit pudel.

Jag undrar vem som borde vara patient egentligen - han eller jag?

retsamt

Att hosta timme ut och timme in en hel natt kan tillslut bli riktigt meditativt. som ett regelbundet töcken, men massa, i dvala med konstanta avbrott i omedvetenheten.

befria mig

Betraktelse från skolans datasal:

Den bröliga 40+mannen pratar så det hörs i hela rummet. Jag ser hur han går fram till en ung blond tjej och säger HEEEJ.
Hon hälsar tillbaka och tar det där lilla steget bakåt som säger "du står för nära".
Han böjer sig fram mot henne, lägger armen om henne och pussar henne på kinden. Sedan säger han något som jag inte lyssnar på, mina öron jobbar hårt för att stänga ute hans röst. Men så hör jag hur hon svarar:
- Nej... eeh. vi brukar inte ta så mycket på varandra jag och mina kompisar.
Svaret:
- Höhöhö, jaha, näh, men det skiter ju jag i, hehe.

Befria mig, befria mig från patriarkatet eller mitt feministiska filter, jag vill kunna leva ett normalt liv utan att behöva se övertramp och förtryck i varenda buske. Men för att spetsa till det ytterligare tänker jag istället på att den mannen om några år är färdigutbildad psykolog. Akta er alla som måste söka hjälp.

variation

Jag har flytt studieångesten som blängde på mig från alla väggar, och basar sedan ett par dagar i ett kollektiv i Hufvudstaden. Ikväll dräller jag runt i min envisa förkylning för mig själv, och berikar livet med umgänge. Har busat med Lilla E, som ännu inte har lärt sig prata men är himla bra på att springa maraton genom vardagsrummet och samtidigt slå decilitermått mot varandra. Klämt en gravid katt på magen. Och kanske det roligaste, hängt i köket med gamla J som var med och grundade kollektivet och nu råkar vara på besök. Han är typ 70, har långt grått hår uppsatt i hästsvans, pratar lite smått med sig själv och har varit vegan i 30 år. "På den tiden fanns det inte så mycket grejer, tofuglass och sådant som man är van vid nu". Nä, jag kan tro det. Med tanke på tidigare nämnda diskriminering är det svårt att fatta hur det gick att överleva som vegan 1978.

Jag mår så bra av det här. Undrar bara varför jag fortfarande inte har satt in någon annons efter en låtsatsmormor.

ge mig nåt

Nu vill jag bara att någon ska ringa och säga att jag har vunnit en resa till Bali och en godkänd tenta för nästa kurs. Dagar som denna önskar jag att jag fick bli nedsövd och få vakna i januari. Skulle kunna offra både jul och nyår för att få slippa den här mentala lervällingen.

i ett försök att kurera mig...

... från någon slags novemberfeber bäddade jag ner mig i soffan för att titta på tv i tre timmar.

1. En dåligt filmad dokumentär om huruvida döva barn ska få cochleaimplantat, som mot slutet visade att patriarkatet i alla fall är gemensamt för döv- och hörandekulturen.

2. Äntligen hemma. Ett härligt barnkalas i "laboratoriemijlö" (tre pojkar tre flickor, flickorna serverade pojkarna glassdrinkar) samt den stora njutningen att få höra Martin Timell statuera "ja jag lägger mig inte i andra karlars sängar" blev lite för mycket och jag kände mig nödgad att byta kanal till...

3. Mitt i naturen. "här ser man dubbelbeckasinen, som med sitt karaktäristiska läte som inte låte helt olikt en studsande pingisboll, putsar sig. Hanen försöker göra sig fin och attrahera någon snygg hona..."

Hej heteronorm! Välkommen in i mitt vardagsrum!

Nu har jag bestämt att jag bara ska kolla på vänsterdokumentärer och sjukhusprogram i ett försök att behålla det jag har kvar av mental hälsa.

porrveganen - köttnormen: 1-0

Igår gick den årliga gaystudentgasquen av stapeln. Folk utanför uppsala med sinnet i behåll brukar inte veta vad gasque [gask] betyder, och det vet inte jag heller, men jag vet vad det innebär. Man samlas i fina kläder i en prålig studentnationslokal, dricker champagne och äter trerätters samtidigt som man sjunger alkoholist-sånger varvat med gammaldags trams, ibland med kroppsrörelser till. Enda anledningen till att jag frivilligt betalar pengar för att vistas i ett sånt sammanhang är att det föregås av epitetet "gay-". Vilket brukar innebära att kötthetsen inte är lika stor, liksom den heteronormativa bordsplaceringen. De beklämmande visorna är omgjorda till kampvisor och så vidare. Allt känns lite nyare, lite fräshare, lite bättre.

Allt var frid och fröjd tills det slog mig att jag betalat närmare 300 spänn för en middag tillagad av en grönsakshandikappad kock med mantrat "vaddå vegan" malandes mellan laxfiléer och fläskbitar i cortex under sina mest kreativa stunder av matkomposition. Djurrättsaktivisterna fick hålla till godo med en inte så fyllig meny bestående av:
Förrätt: champinjoner och en halv avocado (visserligen fräsigt skuren).
Huvudrätt: snuskig potatis, två skivor aubergine som någon tappat saltkaret över, en halv fänkål och till detta en ljummen slemmig grön "sås" med smak av lite bränd purjo (grodätarscenen i "les triplettes de belleville" dök osökt upp i mitt huvud)
Efterrätt: ett martiniglas med isig oatlyglass toppad med 3 frysta jordgubbar.

Hurra vad mätt jag inte blev. Faktum är att jag gick hem tidigare än jag ville för att laga mat mitt i natten.

För att inte tappa modet totalt införde vi ett utjämningssystem som gick ut på att för varje besvikelse stjäla en lagom mängd regnbågspaketerade bögkondomer från festarrangörernas bjudlåda. Jag tror fan jag och J fick med oss halva lådan hem, och räknat i antal timmar glädjande knull dessa kommer skänka mig kan det gott och väl sägas att rättvisa är skipad med råge.

some outcome

Igår höll jag på att bli knäckt över hemtentan. Efter flera timmars stirrande på samma fråga och i samma föreläsningsanteckningar utan att bli ett enda gram klokare, ringde jag K med tårar i ögonen och pep att jag måste få hjälp med att fatta. Det är något med att känna sig sådär otroligt dum och hjälplös som sätter igång laviner av negativa tankar i mig. När man bara ägnar sig åt en enda sak hela dygnet är det lätt att bli lite psykotisk och tycka att hela livet kretsar kring att just det där begreppet ska förstås till fullo just nu, annars är det ingen mening med något och jag är en hopplöst korkad varelse som antagligen kommer att bli askass både som psykolog och medmänniska.

Bara för att något är svårt helt plötsgligt.

kärnfamiljen

Är det inte en ganska sinnessjuk tanke att välja ut en enda person som man ska stänga in sig på ett begränsat ikea-inrett område med, avla barn och bara vara där i 40 år? 40 år!!! Eller ens 20. Jag kan inte komma förbi det, det ÄR sinnessjukt. Vem klarar det med lusten och livet i behåll? Gå och nöta på en jävla människa på det där viset. Och hur kommer de eventuella barnen att må? Panik.

Den som kom på den där idén om kärnfamilj och enfamiljshus var givetvis någon som bodde hopträngd på 30 kvadrat med 12 snoriga ungar, 3 senila gamlingar, 10 000 loppor och några inhysta industriarbetare med tuberkulos. Som Fogelström i en liten ask. Och ja, utifrån det perspektivet kan jag ju hålla med om att det låter frestande att få barrikadera sig i ett radhus med heltäckningsmatta, p-piller och sitt "livs" förälskelse. Men samhället förändras, tiderna är nya och vi lever kvar i samma sjuka ideal.

Eller vad vet jag? Jag kanske kan lyckas bättre än mina egna föräldrar och deras. Och de flesta andras. Den gnagande känslan dröjer sig ändå kvar: är det värt att chansa?

kryp in krypin

Jag har byggt ett litet kontor i ett rum i skolan. Det står mest en del gamla trasiga skrivbord och lite sopor och kartonger där inne, men jag har möblerat ett hörn och dragit dit en stol. Där sitter jag med den bärbara och knackar på hemtenta hela dagarna. Ibland går jag ut i datasalen eller lunchrummet och pratar med någon. Eller så kommer någon in till mig och ligger på den fläckiga soffan som också står i rummet. Det gör underverk för studiemoralen att befinna sig i ett litet rum med kala väggar där det inte finns något särskilt roligt att göra. Samtidigt är det härligt att efter tre år äntligen ha lyckats skapa en ruta i de akademiska korridorerna där det känns som att jag faktiskt hör hemma lite grann. I ett skräpdumprum, men ändå hemma. Marmor och designade stolar blir aldrig något för mig hoppas jag.

Fan vilket tråkigt inlägg. Perfekt för att illustrera en rutten dag i soprummet.

är vi tillsammans nu?

Jag vet inte. Hur vet man?

Men ullfodralet passade väldigt bra till mp3-spelaren.

yllefolket

Vad kan man förresten lägga i en sån här portmonä i tovad ull med blixtslås? Jag fick den för att läka köttfärshjärtat, och är säker på att det kommer att funka bara jag kommer på vad jag ska ha den till.

paus

Jag har haft egen semester en vecka, och sett världen ösa på i 180 runt omkring mig. Det är så jävla skönt att bara strejka och ta ledigt.

Ibland känns det som att det mesta jag gör är för andras skull, fast det gynnar mig också i form av uppskattning och rädda-världenpoäng. Men nu behövde jag vara lite ego och lägga balsam på mina själsliga hål. Resultatet blev mjukt, skönt och lite stickigt i ögonen.

våååreen står i-i blooom

1 November. Och krokusarna blommar. Fy faan. Man kan ju få domedagskänningar för mindre.

Inatt när jag gick hem från jobbet mötte jag två tjejer som sjöng "nu grönskar det" tvåstämmigt på cykel. Ja man kan ju undra.

att läka ett köttfärshjärta

Ikväll har jag beställt skivor, simmat och sedan haft romantisk middag med mig själv. Det var det enda rätta för mitt sargade köttfärshjärta. Bill Evans i stereon, ett glas rödvin och en grym veganpizza i ugnen. På en söndagkväll med tända ljus. Precis lagom mix av förbjudenhet och njutning. Faktum är att jag är så nöjd att jag härmed vill dela med mig av den nykomponerade pizzan:

Tomatsås
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
500 g krossad tomat
ett kläm tomatpuré
salt, svartpeppar och lite socker.
en skvätt rödvin

stek den gula löken i olivolja. ha på resten och mixa med stavmixer. låt det stå och puttra medans du gör degen och det andra joxet.

Deg
2 dl vetemjöl
2 dl grahamsmjöl
1 tsk salt
lite bakpulver, kanske nån tesked.
1/2 dl olivolja
2 dl vatten
fyll sedan på med vetemjöl tills det blir en lagom degig deg.

Pålägg
skivade färska champinjoner
hackade bitar av sojamarinerad tofu, ganska stora
bladspenat, färsk eller fryst
frysta örtkryddor, typ provencale
svarta oliver, hackade
klickar av kikärtsröra (mixa ett par deciliter kikärter med salt, 2 vitlöksklyftor, olivolja och ca 2 msk pressad citron)

ringla olivolja över skapelsen och grädda i 200 grader i ca 20 minuter. ät och njut av friheten, gärna med ett glas rödvin till. Pianojazz och tända ljus rekommenderas.

bevare mig väl, bevara ingenting!

Inatt drömde jag att Paulo Roberto tafsade på mig. Jag försökte skälla ut honom och då tafsade han en gång till.

Den homofientliga kampanjen i tunnelbanan, utförd av den USA-inspirerade klubben Bevara Äktenskapet, kan ha haft något med min dröm att göra. I själva verket tror jag att de helt och hållet är skyldiga till den. Deras kampanj är ju ungefär som att bli tafsad på av Paolo Roberto. Jag tror förresten att han är smygbög. Typiskt gamla boxare (som av sin sport blivit både fula och dumma i huvet), att istället för att våga komma ut ägna sig åt naziliknande propaganda.

Är det förrsten någon mer än jag som ser likhet mellan detta äktenskapliga budskap och 80-talets "BSS - bevara sverige svenskt"?

vardagsmystik

Gud så ljuvligt. Noll nya mail i inkorgen! Ibland är det förvånande att man kan bli så glad över att ingen har försökt ta kontakt med en på över 12 timmar. Men ja, ljuvligt är det.

Idag cyklade jag för andra gången på kort tid till klåpar-djuraffären Gunnars Hund & Katt. När jag kom in fick jag en tinnitusattack av den vansinnigt höga bing-bong-signalen som kom av att jag gick in genom dörren. Sen var det jag skulle köpa slut. Jag hade anat att det skulle vara just så, och ändå blev jag lite ledsen över att ha cyklat dit alldeles i onödan. Jag kände att Gunnars Hund & Katt hade lurat dit mig med ett lock-erbjudande som uppenbart var alldeles för bra för att vara hållbart i längden. Men på vägen mötte jag tre mystisk människor, och det gjorde mig lite munter:

En kille som cyklade runt med en kaffekopp i handen och såg oerhört glad ut.
En gubbe i basker som såg lika glad ut han.
En kort, tjock man med meterlångt (nästan i alla fall) rött skägg och rött spretigt hår som stack fram under någon slags huvudbonad. Han hade små runda svarta solbrillor (trots att molntäcket låg tjockt som kornmjölsgröt) och en gigantisk väska. Vem kan han ha varit? Kanske en seriefigur?

krigsstigen

Jag älskar mitt liv i min queerfeministbubbla. Det ska man väl helst inte göra. Helst ska man väl vara öppen och härlig och se det goda i alla människor, och inte vilja isolera sig från alla tråkiga otrevliga dundersvensson som har fördomar mot hur man lever.

Men livet blir enklare med isolering. Bara en sån sak som att slippa höra:
- vegan? är inte det JÄTTESVÅRT? så du äter bara grönsaker då?
varenda jävla gång det är dags att äta på jobbet eller var det nu råkar vara där folk är kötthetsare. Det är helt förbjudet att vara 25 år och präktig psykologstudent och besvara de två standardfraserna med

- jaha, mördar du djur, är inte det jättesvårt och jättedumt? så du äter bara likdelar då?

Det enda man får säga är istället (med ett milt, närmast frikyrkligt, leende):

-nejdå, det är ingen fara. jo, om du till exempel räknar bröd, glass och pasta som grönsaker så är det det enda jag äter.

Sen får man låta dem smaka av den veganska maten och se deras förvånade uttryck när de säger
- ja det här var ju riktigt gott. PERSONLIGEN så tycker jag ju inte så mycket om kött.

Jag får skvasår i öronen av de där kommentarerna. Om folk vill mörda djur och öka på sin koldioxidkonsumtion kan jag inte hindra dem, men det vore härligt att få slippa lyssna på deras ansvarsbefriade kommentarer på repeat som matunderhållning.

utbränd hippiegumma ska jag bli

Hur vet man om man är utbränd ligth?

Kan apati och illamåendehunger vara symtom?

Idag har jag i alla fall simmat och lärt mig hur man botar vestibulit. Kanske skulle starta mottagning i vardagsrummet. Jag har ju efter vitlök-i-fittan-incidenten en lite hemlig identitet som hobbygynekolog, så det är väl bara att fortsätta på den linjen.

att göra: grupparbete, jobbet, krossa patriarkatet...

Stressens käftar nosar mig i nacken, armarna pirrar och magen suger, hjärnan går på högvarv och producerar konstiga tankar jag inte kan kontrollera. Idag blev jag i alla fall nästan klar med en hemtenta. Firade med att läsa om de fällande domarna i stureplansmålet. Smart. Nu är jag på manshatarhumör och ska åka till jobbet och vara jourvak åt ett självmordsbenäget våldtäktsoffer. Bäst att at med en Dalai Lamabok för att inte helt explodera över patriarkatets alla idiotiska upptåg.

alla barn är allas barn

Den meningen har farit runt i mitt huvud ett ganska långt tag nu. Alla barn är allas barn, och jag kan känna något som ligger väldigt nära förakt för alla som skiter i det. Alla som bara bryr sig om sig själv och sina egna och sitter i sina välstädade MIOhem och fasar när morgontidningen skriver om mord och våldtäkter och misshandel och missbruk samtidigt som nån bakfull jävel med ångest på andra sidan stora vägen spöar sin fru inför barnen som rymmer ut och leker ensamlekar för att slippa se.

livets små projekt

Jag försöker bygga en handikappanpassad leksak åt min nästan blinda katt av ett rött cykellyse. Det går sådär.

lesbian wannabe

I helgen har jag fått mig en mental omgång som heter duga. Femival, gaystudentfest cykeltur till psykologläger. Som vanligt i psykologsammanhang var det en onaturligt stor representation av homo och bi-tjejer närvarande. Hamnade vid middagen med ett gift flatpar som totalt körde sönder mina tappert hopkämpade bi-argument om att heterolivet kanske inte är så illa ändå. De har båda levt i heterorelationer och menade att om man väl har provat att vara tillsammans med en tjej vill man aldrig i livet ha en kille mer. De såg riktigt olyckliga ut över mina tafatta motargument, på ett sätt som var tillräckligt empatiskt för att jag skulle förstå att de ville mitt bästa genom att försöka övertyga mig om att satsa på flatlivet från och med nu.

Faan. Var finns det röda pillret som slutligen knuffar mig över kanten till lesbiskhetens land?

Lebbglamouren fick ytterligare fantasiglittestoft när vi gjorde en övning i dans, där man skulle blunda och bli ledd runt i rummet av personer man inte visste vilka det var. Det var helt uppenbart att de långa personerna med stora händer (uppenbarligen typiskt manliga kroppsegenskaper) tog ett hårt grepp om axlarna, gjorde ryckiga och osmidiga rörelser på ett sätt som kändes otryggt och hackigt. Dominant kanske. Eller bara "manligt". Tjejerna gjorde mjuka sköna rörelser som ingav trygghet och värme.

Efteråt fick jag aggrofnatt och svor för mig själv: "är det såhär det ska vara?!". Jag menar, är det såhär ens relationer till män också är? Ryckiga, hårda, tafatta, osmidiga och fyllda med dålig kommunikation? Vill man ha sex med såna männiksor? Vill man leva tillsammans?

Ja ja, jag vet att inte alla män är helt överflödiga, det är bara lätt att bli lite trött å sina egna och medsystrars vägnar när man måste konfronteras med den obehagliga verkligheten.

En effektiv lösning skulle kunna vara att ha en slags omvänd värnplikt där alla män som normalt skulle hamnat i lumpen får lära sig om könsmaktsordning, gå i kommunikationsterapi och träna på ömsinta smekningar. Det vore en fredsåtgärd som hete duga.

drift

Om jag inte får hångla snart kommer jag att explodera i perversa uttryck! Jag har ännu inte klart för mig hur dessa kommer att se ut, men det känns som att nästan vad som helst skulle kunna hända.

varsågod, en filmkväll

Jag håller på och kollar på den tyska dokumentären om livsmedelsindustrin, "vårt dagliga bröd". Om jag fick önska en film som hela västvärlden skulle kolla på, så skulle det vara den. Så jävulskt stark. Och på temat bröd är här ett recept på en schysst vegankladdkaka:

150 - 200g mjölkfritt margarin, smält.
3 dl mjöl
3 dl socker (eller 2 vanligt - 1 farin)
1 tsk vanilj
1 dl kakao
1 dl sojamjölk (har den bindande effekten som ägg har i köttkakor)

sen kan man ha i 1 msk kaffe, en mosad banan eller en näve hackade jordnötter/valnötter.

Gräddas i 175 grader i 20 minuter. Måste svalna innan den stelnar, och har bäst konsistens om den fått stå över natten och riktigt sätta sig. Har upptäckt att den också är god fryst. Vill man göra en riktig räddavärldenkaka ser man till att ha ekologiska ingridienser och rättvisemärkt kakao. Puss alla som vågar se filmen och äta kaka samtidigt.

arbetsknark

Det känns förbjudet att erkänna, men jag bli så lycklig av att jobba. Ja, lycklig. Inte glad eller nöjd, utan lycklig. Det känns så uppfyllande och fint att få vara nära människor i kris, ångest och vardag och försöka förstå sig på dem. Min frontallob bultar av tillväxt och duktighetsdioderna blinkar på för fullt. Att få betyda något för någon som verkligen behöver är en del av meningen med livet för mig.

Jag har aldrig velat vara en sån som älskar sitt jobb mer än fritiden. Kanske dags att skaffa annan fritid?

att kurera sig

Huvudvärken och det ymniga snorandet kom precis lagom till kvällen, när de flesta sakerna i kalendern redan var avprickade. Så istället för rolig kväll med lindyhop fick det bli soffliggande, knackiga tycka-synd-om-sms och en kopp varm buljong. Eller jah, buljongen var slut, så istället för en kopp varm buljong så hällde jag upp en härlig portion med örtsaltvatten.

Kanske lika bra, det är ju ändå bara transfetter i buljong har jag hört.

Idag har jag fått så mycket sms om burmaprotesterna att jag blivit aldeles glad. Gud vad alla ska vara röda och solidariska imorgon!

pälsdjursaktivist

Det tycks vara så att vi hyser en homofob Felis Catus. Idag hade någon av de små pälsbeklädda vännerna letat upp ett regnbågsfärgat handledsband, placerat det vid dörren och därefter placerat en kraftig spya ovanpå. Politiskt statement au chat?

obalans

Nu badar jag i alla måsten. Hemtentan, mötet, danslektionen, skriva den där artikeln och göra intervjun, kanske lyssna på någon av alla nylånade skivor eller på tystnaden, cykla, promenera, laga mat, äta nyttigt, ringa folk som behöver bli ombrydda, åååh vad mycket folk det finns. På facebook har jag 90 vänner och jag kan bara tänka att det är ett jävla hyckleri, jag har inte tid med 10% av dem ens och att kalla det vänner är som att säga att man har börjat träna när man har gjor en situp ur sängen på mogonen (vilket jag förstås också borde börja göra, träna alltså).

Allt det där står och knackar på min axel och vill bli gjort, jag lägger in det i plastfolie i kylen och tänker istället bara den intelligenta tanken "jag vill hångla" om och om igen.

fröken K

Barn är inte kloka. Gick förbi ett dagis på väg hem och där stod ett specialbarn och tryckte näsan genom det gröna rutiga trådstaketet:

-Hallååååååå, STANNAAAAA, stanna dåååå, duuuueeee!

Jag stannar och vänder mig mot honom.

-Är du Joooeeeels mamma?

-Nej, det är jag inte.

-Är du inte Joels mamma?

-Nej.

-Karls mamma då?

-Nej, jag är ingens mamma (thank god, se nedanstående inlägg...). Ha en bra dag, hej då!

Specialbarnet springer efter mig på insidan om staketet i oväntat hög hastighet eftersom jag går i ganska normal takt på gångvägen på utsidan.

-Stannaaaaa!

En rosa typ hakar på och börjar också springa efter. De vrålar i kör:

-Stanna stanna stanna stanna! ÄÄÄR du inte Joels mamma?

-Nej, jag har inga barn så jag är ingens mamma.

-Har du inga barn? Vem är du då? Vad heter du?

-Karin.

-SARA! Heter du Sara, är du fröken???

-Nej, jag är inte fröken heller.

-Om man heter Sara är man fröken.

abortångest

Det fantastiskt vinklade abortprogrammet i SVT lämnade mig med ett och annat bryderi.

Varför hade de inte med någon ung tjej som berättade om att hon gjort abort och var nöjd med det? Skulle det rasera hela den bräckliga kontruktionen av abort-är-farligt-och-hemskt-argument? Eller fick de inte tag på någon sådan tjej, för att de flesta tjejer som är nöjda med sin abort känner skuld över att de inte mår dåligt och därmed inte vill skylta med det i tv?

Jag gjorde abort för tre år sedan och levde med den där skulden ända tills jag lite av en slump hamnade på en föreläsning med RFSU-ordföranden som framställdes som så oempatisk och rigid i programmet. Det hon lyckades förmedla under två timmar fick mig plötsligt att känna mig normal. Min totala nöjdhet över att ha tagit rätt beslut var sund och behövde inte beläggas med skuld och skam. Jag gick därifrån med en oerhörd känsla av lättnad som sedan dess alltid har funnits kvar. Abort var ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv. Jag hade blivit en värdelös morsa i det stadiet i livet och den halvalkoholiserade upphovsmannen var inte heller någon höjdare på föräldrafronten. Att behålla barnet hade varit ett livslångt trauma för mig och det lilla liv som nu aldrig fick bli. Ändå tyckte jag att det var fel på mig som inte reagerade som de tjejerna i det där abortprogrammet.

Jag är så tacksam mot RFSU och deras lilla men ovärdeliga hjälp.

chipsrelationer

Hemmafest igår. Hösten är full av dem, och det är toppen! Slippa gå ut och skrälla på nation måste vara det bästa. På småtimmarna hamnade jag liggandes i sängen med Frukt och Långa Farbrorn, i en diskussion om relationer och monogami. LFs liknelse berikade min kväll:

De flesta personer har någon sorts chips som favoriter ganska stabilt under många år, kanske hela livet, oavsett om det är grillchips eller sourcream & onion. Man har sina favoritchips som man alltid återkommer till men tycker också om att då och då smaka andra sorter, kanske dill och gräslök till exempel.

Om det nu skulle vara så att någon bestämde att man aldrig mer fick äta någon annan sorts chips än favoritgrillchipsen, skulle man vara nöjd i början och äta mycket grillchips. Efter ett tag skulle man ändå börja längta efter andra smaker, och ju mer man tvingades välja grillchips desto mer irriterad blev man över att aldrig få prova något annat. Man skulle tröttna och vilja äta chips allt mer sällan, eller kanske till och med utveckla en frustration mot sina tidigare favoritchips, börja hata dem.

Det det blir bättre om man får smaka andra sorter ibland, för att sedan återgå till sina favoriter.

det nya internetsamhället

Idag gjorde jag en ful sak och kapade en viss fotografs blogg. Ibland är det ganska roligt att kommunicera med varandra via bloggar.

kvantpsykos

veckans citat, efter fallbeskrivning under två timmar i helklass:

"kvantfysik och psykos ligger väldigt nära varandra, tyvärr"

jotack bra

I dagarna har jag insett att jag har mått så himla bra på sistone. Saker är stabila, jag är glad när jag vaknar och har energi till att älska och till att förändra världen. Det är som att jag knappt vet vad jag ska skriva för att jag mår så jävla bra. Känns ovant att strutta runt och vara glad och positiv hela tiden. Jag har gjort en massa oväntade, driftiga och sociala saker, fixar kalas och slår in smååå småå paket som passar bra åt olika håll. Och nu har jag fått två nya flator i klassen som jag tror kommer rädda mina kommande terminer från total undergång i heterohelvetet. Marveilleux!

18%

Ur DN kulturs intervju idag med Isabella Lövin:

"Om man vill gå ner i vikt kan man dra ner på godis istället för att börja äta utrotningshotad fisk."

"-Det är ju läskigt med de här nya dieterna, där alla ska äta mer fisk och kött. Kött står för 18 procent av växthusgaserna. Vi ska inte äta högre upp i näringskedjan, utan lägre."

Word. En vän berättade att han hört en sur gubbe i Ring P1 som aldrig skulle anställa en vegan om han hade ett företag, för de måste ju spendera halva dagarna med att äta om de ska få i sig allt. Hur stor och utbredd får okunskapen bli? När ska folk haja att vi inte kan hålla på och ta "odla" upp och ta livet av levande varelser för att sätta i oss dem utan att ifrågasätta? Hur länge ska vi titta på när jord och djur lider bara för att "det är ju gott juh" och "man blir ju inte mätt annars"? Ärligt talat känns köttätandet lite som en masspsykos eller en ganska pervers gruppaktivitet som skulle kunna klassas som störning av en vegetariansk majoritet.

med cykelarsle på hippiefestival

I made it from Uppsala to Skinnskatteberg! Rumpan har klarat sig hit även den - gelésadelskydd från biltema visade sig vara grejernas grej när blöjcykelbyxorna var för dyra. På vägen träffade jag en kille i hemtovad ullmössa som jobbade extra i en gammal kolmila omgjord till vandrarhem, som självklart också skulle hit. Nu är jag här bland ullmössefolket och undrar var tusan jag har hamnat. Hippievärlden är minst lika konstig som stureplan, fast åt rakt motsatt håll. Inte för att jag egentligen någonsin varit på stureplan, men hur som helst är det ett märkligt umgänge.

Cyklingen var...

:MYCKET:
pulvermat
svett
frisk luft
frysnätter
underställ
långtradare
motvind
roadkill

:LITE:
insekter
socialt umgänge
varmvatten (o denna underbara uppfinning)
hygien
spontankonsumtion
intelligenta tankar

Det är som att någon har tryckt på min omstartsknapp. Jag är blank inuti och har ett skal som blött papper. Osäker på om jag vill fylla på med rökelse och kollektiv kärlek. Varje cykelkilometer är som att meditera en stund. Benen går runt runt runt och sen händer det inte så mycket mer. Tankarna har all plats de kan tänkas vilja ha, och fastän jag färdats i drygt två dygn är jag inte här.

plötsligt händer det...

...det där man aldrig trodde skulle hända och därför slutat vänta på. Sen händer det en massa andra plötsliga grejer som är minst lika oväntade men som man aldrig väntade på och därför av någon märklig anledning inte blir lika överraskad över.

Förut gjorde jag en lång punktlista över saker jag gjort i sommar. Sen råkade jag radera den, och nu är jag för upptagen med att packa för att göra en ny. Det såg ut som att det var ett halvt liv i den där listan. Eller aktiviteter som räcker för hela året i alla fall. Och det lär behövas, för snart börjar hösten och jag ska bara plugga och jobba och vara introvert och kanske lite ångestfylld i röd halsduk och bruna vantar.

Kroppen kan vara lika full av sensationer som den yttre världen. Upptäckter som gjorts det senaste dygnet:
- ett glas vin kan framkalla kramp i benen efter en dags cykling (här känns det lämpligt att åberopa någon mekanism som involverar glykogen, men eftersom jag inte vet vad glykogen är låter jag bli)
- om man äter klockan fyra på dagen kan man lura magen att det var både en sen lunch och en tidig middag
- katter alltid tittar lika förvånat mot ens rumpa när man fiser.

Nu drar jag till skogs i några dagar, eller kanske snarare till vägs. Hoppas att vädergudarna ska vara goda mot mig, trots att smhi antyder kraftig motvind för cykelfärden.

brunstig babian

Med en nyinköpt långcyklarcykel uppstår plötsligt en helt ny värld av konsumtionsbegär. Cykelväskor av olika slag, vattenflaska, lysen, reflexpinnar, en flashig hjälm, ordentligt regnställ, punkalagningskit, kartbok... Listan kan göras lång. Men överst på den står tveklöst ett par fula jävla cykelbyxor med kuddar för att slippa få så sjukt ont i arslet. Efter sex mil i motvind och störtskurar är jag beredd att slopa alla eventella skönhetskrav på min klädnad. Aj aj.

svira i sverige

Jag har blivit annorlunda på något vis. Att på samma dag som lönen kommer gå och spontanköpa en elitcykel för 4500 spänn är inte likt mig. Och framför allt är det inte särskilt taktiskt, med tanke på kommande termins ekonomiska situation (beställde just kurslitteratur för 1111 kronor). Men jävlar vad härligt. Jag har gått och trånat efter en sån cykel i flera år utan att våga skaffa en. "Inte ska väl jag..." Men visst fan ska jag det! Känns hur värt som helst att leva på linser och ris tills CSN behagar få tummen ur röven.

Och nu ska det cyklas. Kanske-utflykt på söndag, gamla praktikplatsen på måndag, och sedan 20-milafärden med början på tisdag. Och det är bara 7 mil till Stockholm, cyklar man dit och hem sparar man ju faktiskt 128 kronor och en massa koldioxid. Alltså sparar jag in hela cykeln på 36 Stockholmsresor. Ehh, ja.

Träffade en bekant precis innan mitt stora inköp och berättade glatt för henne om mina storslagna tramparplaner. Hon svarade artigt:
"Vad spännande! Men du... du vet att det är rätt jobbigt att cykla va?"

frisk fantasi

Jobbat 13 timmar med en mystisk gubbe med kroppsform som ger mig associationer till kork/salami. Ofta när han pratar ser jag framför mig hur han sitter där på andra sidan köksbordet precis som vanligt, fast utklädd till humla. Med randig kostym och små vingar och så. Han passar så jäkla bra som humla! Det känns lite sjukt, men det är inget jag kan hindra. Dessutom livar det upp det förbannat tråkiga arbetsklimatet en smula.

Varför måste man förresten arbeta? Jag vill inte. Pengar kan ta sig i arslet.

grattis lillstrumpa

Idag fyller illebror 22, och i present önskade han sig att jag skulle lära mig att spela ja må han leva på fiol. Sagt och gjort. Jag ringde upp honom efter någon kvarts övning och över prasslig täckning framförde jag den halvkassa men helhjärtade melodin. Han skrattade oavbrutet och det var antagligen den bästa responsen jag kunde få. Söta bror, vad bra att du finns.

att vara vemodig

Idag är jag stark och motståndskraftig som ett durkslag, fylld av nattens envisa, självklara drömmar.

Dröm ett: jag gör det. Jag gör slut, hon blir arg och liten och bred på ett obehagligt sätt, som ett elakt troll. Ändå är det det enda jag kan göra och trollförvandligen är bara ännu en bekräftelse på att det måste ske. Jag är en armé på två ben.

Flugor i ansiktet och solljus genom fönstret. Somnar om med ett kallt täcke av rädsla över ryggen.

Dröm två: stress, hårda hörn, konstiga starka färger. Resor med knappa tidtabeller.

Mobilsignal i vardagsrummet, inte min.

Dröm tre: vi hånglar, han är brunbränd och mjuk och följsam, allt är enkelt och fullständigt. Vi känner varandra utan och innan och ändå vet jag knappt vem han är.

Snooze.

Dröm fyra: utvärdering, protokoll, M är examinator. Hånglet finns kvar som ett minne från förra drömmen och även det förs in i protokollet. Ganska bra slutpoäng.

På morgonen stressar alla iväg och jag har kvar mitt kalla täcke över axlarna. Tomhet, vemod. Gråter på golvet, först på egen hand och sedan i sällskap av nåt gammalt sommarprogram i P1. Tårar för ingen eller allt. Jag tror jag tycker om att gråta av samma anledning som jag tycker om regn.

örontips

Lyssna på kalejdoskops sändning från 13 augusti med Lina Langendorf.

onsdag utan ambitioner

mitt hjärta är på ökensafari
jag är kvar i den menlösa sommarjobbsgröten
hungrig och salt
på golvet i köket har labradorerna oralsex

rättvist o rätt vist

jag drunknar i pälsdjur

När jag kommer ner i hallen på morgonen står A och räknar hundar:
- En, två, tre... det fattas en!

Den fanns någonstans i trädgården eller så, så det var ingen fara. Vid elva på förmiddagen blir det liv i luckan igen då familjen Svensson kommer på besök. De ska på kräftskiva och ska bara lämna av Smilla. En hundvalp. Hurra.

Visserligen är den 8 veckor och skitsöt, men hur många hunddjur orkar man egentligen med på samma yta? Hur många kommer att finnas kvar på måndag morgon?

att praktisera unmindfulness

Mitt förhållande till tiden förvånar mig hela tiden. Som att jag hela dagen har gått och längtat efter att dagen ska ta slut, varit less på jobbet, vädret, attityderna. Och nu när jag sitter med två lediga dagar framför mig är jag lite besviken över att jag inte alls har lyckats leva i nuet sedan igår kväll.

Och varför måste det därtill vara 3 mil till närmsta öppna bensinmack med godisavdelning? Synd att man inte kan förvandla hundar till godispåsar. Det är 4 stora flåsande slickande pälsvarelser i huset nu, man kan knappt ta sig fram utan att snubbla över dem.

fio lio lio lej

Den gamla skeva fiolen jag fått lån-ärva av lillebror ligger och sneglar på mig i sitt obekväma fodral. Jag vill plocka upp den, men fasan över ljudet jag lyckas åstadkomma med den hindrar mig. Fiol måste vara ett av de värsta instrument man kan vara dålig på. Igår kände jag mig manad att träna med öronproppar, så illa är det. Kanske ska läga ner det där med stråke ett tag.

Bra är däremot Liv Strömqvists "Drift", som jag legat på soffan och läst för andra gången. Slutet är den bästa käftsmällen på länge mot patriarkatet och heterosexismen, men trots att man vet vad som väntar tål den att läsas igen. Jag är glad att ha en kopia i min ägo, som jag i höst ska låna ut till allt löst folk jag stöter på. Sexrevolutionen lurar bakom mina hörn, och drift är ännu en spark i arslet för att jag på allvar ska orka inleda min lesbiska karriär. Kanske ska jag börja med att spela serenader utanför Hennes fönster?

festivalerna

Det blev bra. Nu har jag ett spinnande ljud i magen, sex nya nummer i telefonboken och en trötthets- och dieselbusstinnitus som heter duga. Underbara Urkult kan alltid pigga upp om man bara vill bli uppiggad. Jag har sovit hos främlingar två nätter av fyra, liftat och konfronterats med människors godhet. Puss på dig världen!

stolthet eller folkmusik

Imorgon börjar årets mest hajpade vecka. Pride och Urkult på samma gång. Jag är lika splittrad som alltid, men tre dagar på varje ställe blir nog fint.

Passande har jag fått en svampinfektion från helvetet. Mitt livs värsta hittills, tror jag. Och som om inte det vore nog har jag min kropp även sett till att dekorera mina nedre regioner med en megastor infekterad knöl i ljumsken. Risigare fitta får man leta efter. Suck. Man skulle kunna tro att kroppen försöker säga mig något. Eller ja, säga och säga. Snarare vråla:
"Du kommer aldrig att få ligga, det spelar ingen roll hur goda förutsättningarna är!".

Inatt drömde jag att jag hånglade med TVÅ av gubbarna på jobbet. Fy faen. Borde kanske bara acceptera tecknen, predika ödets makt och gå i kloster med en gång.

den flytande skalan

Ibland blir jag rädd att jag egentligen är hetero. Att alla fantastiska tjejer bara har varit en dröm, att jag kommer att stå där i vit brudklänning en vacker dag med en skäggig jävel i traditionell svart kostym och utbyta guldmetall och frihetsinskränkningar. Heterobröllopet har i min fantasi blivit lite av en symbol för något mardrömslikt stereotypt. Heterohelvetet personifierat.

Om jag var lesbisk vore det en annan sak. Då skulle jag veta att det aldrig kommer att bli sådär. Men bisexualiteten i ett samhälle där ett förhållande med en man och ett förhållande med en kvinna tack vare könsroller är två radikalt olika saker, innebär att alltid sväva i ovisshet om framtiden. Det är svårt att ha drömmar om det vuxna livet när det inte går att tillämpa några stereotypa bilder.

Det kanske är en frihet, på sätt och vis, att inte ha de där drömbilderna. Att inte i förväg kunna planera något, utan tvingas ta eventuella vuxenrelationer som de kommer. Men det är som att jag måste bygga upp ett försvar, ifall jag hamnar i en heterorelation måste jag vara rustad i pansar för att klara av det.

Jag hör ju hur det låter: pansar och heterohelvete. Det är ganska tydligt åt vilket håll mina ideal drar. Om det var mitt förnuft som skulle planera mitt liv skulle jag kanske ha gift mig med en lesbisk och asrolig radikalfeminist för länge sedan. Jag vill inte att mina ideal och mitt hjärtas vilja ska krocka, men om jag inte kan acceptera min bisexualitet är jag å andra sidan lika fast som jag vore med den skäggiga snubbens guldring.

hela jävla kakan

Min dag började efter tre timmars sömn med att någon stack en penna i handen på mig, som en introduktion till dagen. Eller så kan man säga att dagen började med ett skratt. Ibland tror jag verkligen att det finns någon högre makt.

Nu står jag med skägget i brevlådan igen, har gyttja upp över stövelskaften och vägskälen vimlandes framför mig. Det är mest friska sköna vindar, men det är också en fråga om att både kunna äta kakan och ha den kvar. Det vore naivt att inbilla sig att det är möjligt, jag vet. Jag vet! Men ibland är man visst både blind och dum i huvet. Jag har varit det länge nu, med korta inslag av verklighetschock och klarsynthet, och tänker tydligen fortsätta ett tag till på dumhetens väg. Dags att hissa den relationsanarkistiska fanan högt och lägga ner ägandet, förväntningarna och den tradiditonella kärleken.

Blind. Och. Dum. I. Huvet.

absolut gehör

Han har autism och säger nästan aldrig någonting begripligt. Då och då kanske det kommer något slumpmässigt ord som han kommit att tänka på, och som sällan har något logiskt samband med det som händer just då. Annars ekar han bara, upprepar det sista ordet i meningen man just sagt eller frågan man just ställt:
-Vill du ha mer te?
-Te.
-Behöver du en tröja? Det är lite kallt...
-Kallt.
Man får gissa rätt mycket. När han är på dåligt humör brukar vi gå en promenad på grusvägarna här ute och sjunga tillsammans. Han missar aldrig en ton. Ibland sätter vi oss nere vid sjön och kollar på vågor och små båtar.

Den här dagen var en sådan dag då vi satt en stund vid vattnet. Jag var lite bekymrad över mitt och andras hjärtan, jag filosoferade och var faktiskt inte alls närvarande i situationen. Högt för mig själv utbrister jag:
-Hur kan man älska en person som inte älskar en tillbaka?
och han svarar:
-Det kan man inte.

Det kan inte ha hänt, men det hände, och det var precis vad jag behövde höra.

en fuskares dubbelomoral

Jorå, man är ju vegan. Vegaaan.
Men fy så jobbigt, säger folk. Är det inte JÄTTEJOBBIGT? Och varför är man vegan? Blir man någonsin mätt?

Jodu, svarar jag. Det är för att mjölk är mord, och det kanske är lite jobbigt men jag vill i alla fall inte stödja köttindustrin, så det är värt att ha det lite jobbigt. Det som är mest jobbigt är egentligen inte att äta veganskt, utan att alla andra ska envisas med att stoppa mjölkpulver och animaliskt fett i allt.

Det säger jag. Starka ideal som alltid. Det säger jag om jag måste. Fast helst mumlar jag bara något om att det är kul att prova, och sedan går jag hem och smygäter gelatingodis som A har i en stor låda alldeles vid datorn.

pälsjouren till er tjänst

Tjejen från kattföreningen låter lite desperat på rösten när hon ringer för andra gången på en vecka:
- Hej, hur går det, full fart med tre katter förstår jag? Joo, jag tänkte undra, eeeh, om ni skulle tänka er att ta en till kattunge. Jag förstår att det blir mycket, men det är lite kris här.
- Nej tyvärr, svarar jag, vi har ju redan tre.
Hon ler med rösten samtidigt som hon suckar lite uppgivet:
- Och jag har nio.

Vad fan är det med folk och katter egentligen? Kan inte alla bara sluta lämna dem utomhus över sommaren!

På bilden Rally, senaste tillfälliga tillskottet i regnbågskollektivet. Vi har känt varandra i en dag och han har redan hunnit bita mig i näsan två gånger. Nån som vill adoptera?

I så fall: http://www.samvetet.com/

skrivkramp

skrivkamp?

I really like her lips

Sitter i ösregn på Gotland känner på min mullrande mage. Varför har jag ingen regnjacka?

Resan hit var spännande på många sätt.

På pendeltåget mot Nynäshamn råkade jag hamna brevid en samling piffiga stockholmsbrudar i 20-årsåldern. De hade den där riktigt irriterande överklassdialekten, den fiiina stockholmskan som man måste hata om man inte pratar den själv. De passade på att spexa till det ytterligare genom att säga var tredje mening på engelska. De pratade om sina väninnor som inte var där.
"Jag träffade Hanna på stan i veckan förresten. I really like her lips! Jag menar, de är verkligen fina."
och
"Hon har gått upp i vikt, she looks pretty normal now".
Jag borde inte ha stört mig så mycket på det, om det inte vore för en viss detalj som gjorde mig lite orolig. Samtliga hade kameraväskor och/eller gamla systemkameror hängandes över axlarna, och den av dem som jag tyckte var allra mest irriterande i sitt sätt att prata berättade om när hon ringde this man to book the hostel and told him she would gå på en fotokurs på dagarna. Hjälp!

Efter en ganska tråkig och grå båttur med mycket tjocka pensionärer och en halv mc-klubb kom jag fram till Visby. Det var grått. Liftade till folkisen med en man jag träffat på båten. Han var jättefin och jobbade på ett ekologiskt bageri. Labans kvarn. Laban måste ju vara världens roligaste namn. Är det bara Gotlänningar som heter så?

Han övertalade mig att köpa en lott för en tia för att stödja någon idrottsförening och sen körde han vidare i sin bagarbuss. Bättre välkomnad kunde jag knappast ha blivit, skrapade glatt nitlotten utan att känna mig minsta lurad.

Veganmat verkar inte finnas i köksmänniskornas vokabulär, så jag har återgått till mjölkmissbruk i en vecka. Jag ska spränga quornfabriken om det inte blir ändring på folks medvetenhet snart. Blev genast polare med två gamla tanter från Uppsala som är här och går skrivarkursen. Den ena är så jävla fin, hon kom fram till mig i matsalen på lunchen innan de andra hunnit sätta sig. "Är de snälla mot dig där borta eller ska jag komma dit och slå dem?" frågade hon lynnigt med ena handen på min axel.

Förutom tanterna på skrivarkursen och vi som går foto är här en ganska speciell kurs. De kallar den "generationskursen" och i praktiken innebär det 20 danska pensionärer med sina skrikiga och vilda barnbarn mellan 6 och 14 år. När de kommer in i matsalen vill man ta fram hörselskydd eller gå till sitt rum. Igår såg jag hur en av tanterna stod och smygfotade dem när de skriklekte med en mjölkvagn de snott vid restaurangingången.

Imorse vid kursstart var där bara jag och en gammal gubbe som sysslat med reklamfoto "så länge han kan minnas". Wepp. Var fanns alla kursdeltagare? Två danska snubbar droppade in efter ett tag. Sen var det tomt. Vi undrade om någon färja hade sjunkit eller så. 5 minuter sent släntrade de förstås in. Stockholmsbrudarna från pendeltåget. Typiskt. De verkar unga och dryga, but I really like their lips.

viktigt

Är gotlandsbåtarna helt queer-radikala eller bara gammeldags heterotråkiga? Imorgon ska jag i alla fall ta mitt kön med mig och åka båt. Det ska bli spännande att se vad hon tycker om havet. Vi blir borta ett tag, men det kanske finns dator på den där ön också. Annars ska jag bara stå i ett mörkt fotolabb hela dagarna. Jag återkommer om en dryg vecka som en grå vårdarbetare.

ja vad fan

nu har reggaeprojektet fått en egen blog:
http://reggaeprojektet.blogspot.com

reggaekarriären, kap 2

Idag har jag tränat på att förstå reggaetakt tillsammans med min nya kompis Trumman och en cd med Kultiration.

Det var inte vackert. Faktum är att det var så dåligt att det är helt uppenbart att jag är analfabet när det gäller reggae. Jag hör ljud, de låter trevligt, men jag förstår ingenting och kan omöjligt upprepa det jag hört. Som att lära sig arabiska på gehör. Jag är rädd att jag kommer att göra mina nya bandmedlemmar mycket besvikna (vi är redan tre!). Men har man startat ett band så har man.

Nu ska jag gå och mjuka upp mina spända trumaxlar med någon strechövning. Fortsättning följer.

peace & love?

Linköping-Uppsala söndag 1 juli. Huvudvärk och solen i ögonen. Fick en epabiljett och hamnade i Sala. Där var det byte mot uppsala. Märklig väg för det första. Klev på tåget ganska kissnödig. Det första som slog mig var att det luktade ganska konstigt. Surt, toalett, svett, rök. Det andra var att det bara var ungdomar i alla vangar. Bakfulla, solbrända, sömnmosiga och färgglada ungdomar. Ganska snygga egentligen.

Jag hade hamnat på samma tåg som alla som åkte från peace&love. Lite otippat får man säga, med tanke på att det var från Linköping jag åkte. Huvudet sprängde, kissblåsan sprängdes snart - om jag inte fick gå på toa. Ju fler toaletter jag hittade destofler besvikelser - alla var avstängda eller gick inte att spola. Festivalungdomarna hade väl skitit sönder dem. Hittade tillslut en i bistrovagnen som gick att använda, urinen skvalpade på golvet men det gick.

Slutade lyckligt till sist, om än med några små frågetecken:
Vilka är de som står upp och kissar på allmäna toaletter och ständigt lyckas missa att pricka toaletten? Har de så korta snoppar att de inte når fram? Och i så fall - hur ser det ut i deras egna badrum?

Tur att jag varit i Indien och lärt mig vikten av att kunna stänga av näsan när det behövs.

reggaekarriären, kap 1

Det har flyttat in en djembetrumma i mitt rum. Första natten drömde jag att jag spelade sönder den, stygnen som höll fast skinnet gick upp.
Nu har jag ändå vågat spela på den. Stackars hon som bor under. Stackars hon som bor här. Men jävlar i mig vad kul det är!

regnbågsfolk

Det finaste med regnbågen är att det känns som att man sitter rakt under den, eller mitt i.

krutspelare sökes

HM är så fulla av fula trix! Idag blev jag påmind om att deras speglar är lite lite konkava på höjden, så att man ska se lite smalare och snyggare ut. Smal är ju förstås automatiskt lika med snygg. Och när man känner sig snygg blir man glad och vill köpa mer.

Möjligtvis blev detta i kombination med de senste veckornas drägg-män i min närhet droppen som fick hatbägaren att rinna över. Nu är jag på krigsstigen, och väljer denna gång att rikta allt hat mot mansdominansen i musikbranchen. Waah waah illvrål. Man kan ju inte ens gå på sommarens underbara festivaler utan att drabbas av patriarkatets irrläror. Det värsta var när jag fick höra att uppsala reggaefestival bara har bokat in en enda kvinnlig artist (av tjugofem). Resten är mer eller mindra homofoba gubbslem med ett och annat undantag.

25 års erfarenhet av livet har lärt mig att det inte tjänar mycket till att sitta hemma och vara förbannad. När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något, och så vidare. Så därför, för helvete. Nu ska jag starta ett separatistiskt reggaeband!


Sökes: instrumentalister och rytmälskare, samt eventuellt en musiklärare.
Finnes: förbannad låtskrivare med djembeambitioner.

något att fira

Nu är det bara en timme och en kvart kvar, sedan kommer den. Den menlösa åldern 25. 26. 27. 28. 29... siffor kan ta sig i arslet.

Fylla år. Alltid en tom dag.

Jag brukar ha som tradition att gråta på min födelsedag. Gråta över livet, gråta över att ingen är hemma och kan komma och hälsa på, över att någon faktiskt kommer och hälsar på, över att ha blivit född eller över hur det hade varit att inte bli född. Över ensamhet, tvåsamhet, trevligheter.

Det praktiska är att jag alltid får en gråtdag som regelbundet återkommer. Som en sorts present i sig. Det opraktiska är att man ska vara glad och full av kalas och livsglädje på just den dagen.

Jag borde välja en annan dag. Det finns ingen bra anledning att gråta på just födelsedagen. Men jag kan inte hjälpa det, det är något i mig som blir så skört och sprött runt midsommar.

sov du lilla hjärtat

Att bojkotta traditioner är alltid så befriande. Igår blev det pizzaätning inomhus med J&E, och har man bara bestämt sig för att traditionerna mer är en tvångströja att känna sig misslyckad i, slår det aldrig fel med en motaktion. Kvällen blev toppenfin och lugn.

Samma sak gäller nog tvåsamhetshetsen och heterohelvetet. Jag försöker hela tiden att komma fram till att heterosvenssonlivet är avskräckande, men lyckas sällan samla bevis varken mot eller för.

Firade det svenska ljuset med att försöka sova på balkongen, men vaknade som vanligt av att det regnade mig i ansiktet i gryningen. Att vakna halv fem på morgonen av våta kalla droppar mot huden är ändå härligare än man kan tro. Jag log hela vägen till sängen, där jag raskt däckade och vaknade alldeles för många timmar senare.

På tal om att vakna förresten. När jag åkte tåg för en vecka sedan, väcktes jag ideligen av min guldskobeklädda sätesgranne som satt vid fönstret och skulle gå och köpa kaffe/gå på toa minst en gång i timmen. Det blev rätt många gånger under en 7-timmarsresa. Varje gång hon väckte mig sa hon något socialt. En av de sista gångerna ryckte hon mig i armen på ett väldigt rytmiskt och lite hastigt sätt, samtidigt som hon kommenterade:
- Å, egentligen är det synd att väcka dig, du sover så fint. Du har ett så gott sovhjärta.
Jag tyckte också att det var synd att väcka mig, men den som någon gång provat att vara ytligt social tre sekunder efter att man blivit väckt av en främling, vet att det är näst intill omöjligt.
- Mmm öööh, svarade väl jag slagfärdigt.

Efteråt har jag tänkt på att det var ett fint ord, sovhjärta.

de stora sakerna i livet

Idag har jag gjort något mycket viktigt inför min blivande psykologkarriär. Jag har för första gången handlat på Gudrun Sjödén. Det känns stort. Funderar på att skriva in det i mitt CV.

Sedan fick jag reda på att mina två span har blivit kära i varandra. Välkommen till heterohelvetet. I ren desperation gick jag och piercade örat. Fint.

Pappa har blivit kompis med min hemkunskapslärare från högstadiet. Han skulle hälsa henne att hon höll på att sumpa intagningen till gymnasiet med sin snåla betygssättning, sa jag. Det gick han med på. Sedan fick jag tårta och berättelsen om när jag föddes.

Ibland känns det inte helt otänkbart att tillverka en liten människa innuti sig trots allt.

knarkarkatt

Vilka ligister till sällskapsdjur man har fått. De två kattdjuren attackerar ständigt varandra i sovrummet, helst när jag sover. Sessan gjorde just en offensiv attack från ovan mot Ninja som i godan ro tuggade lite på mattkanten. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns att vara katt och få en annan katt hoppandes rakt på ens rygg. Lika otrevligt som om en människa skulle landa på mig ser det inte ut.

En gång har ninja lyckats skicka ett msn-meddelande med innehållet "öööööööööööölllll mmmmmmmmmmmmmm". Och nu ligger han på sängen och hugger i sig en tändare, troligtvis i hopp om att få en rejäl dos tändargas i sig. Vad försöker han säga oss? Jäkla missbrukardjur.

röda solexem

Det sämsta med solvädret är att jag måste lukta lika dant som alla andra. Som glasstanten, tjocka gubben som gillar thailand och alla med små dyra guldväskor. Sliskig solcremelukt.

Har haft Dia Psalmas "sol över oss" på hjärnan" i tre dygn nu. Kollade upp texten och kom fram till att en lär få sitta i ett tag till och fara runt i fonologiska loopen:

solen lyser över vår stad
över hålet i skyn
fastän solen lyser är ingen glad
för den bränner upp hyn

och isen i norr smällter snabbare idag
än den gjorde förr
snart är vattnet vid vår dörr

havet är spetsat med guldet så svart
som vi har hällt ut
skogen och sjön dom surnar ikapp
medans vi köper krut

vi har solen över vårat tak
vi har marken under vår fot
vi har vinden bakom får rygg
vi har världen framför oss
kan vi inte se
att vi har allt

(det här är inte hela texten)

avslutningen

20x2 kramar, små fina lappar, hejdåbrev och en oanvändbar keramikpresent. Hejdååå.
Och så plötsligt är jag ledig, fri, utan snören, inget ankare. Bara den där diffusa sommaren då man plötsligt har all makt över sitt eget liv men lite mindre makt över ekonomin, tiden, vädret.

Men ändå. Att bara kunna packa väskan och dra. Nya tältet står i ett hörn och lockar förföriskt. Snart snart.

Jag förstår mig inte på tid.

måndag

Låt oss lösa alla våra relationsproblem genom att kommunicera via våra bloggar!

Idag har jag geggat med blod från en knarkare. Hoppas jag inte fick hepatit och hiv.

Min mage är fortfarande trasig. Var på café och övertalade servitrisen att laga havregrynsgröt i micron till mig. Hur gott som helst.

take another little piece

Fick ett mail igår fyllt av kärlekskval och bryderier. Längst ner en envis uppmaning till mig. "Män! De är omöjliga. Satsa på kvinnor, du som kan!"

Och ja. Om det bara fanns någon kvinna att satsa på, och om jag bara hade ett helt och starkt hjärta som var värt något som insats. Då skulle jag väl göra det. Såklart. Just nu känns den tanken hundra mil bort. Hundra mil på trasig cykel.

Igår var de långa kramarnas kväll och jag hade så mysigt och fint på kalaset. Natten blev kort, nästan inte alls. Jag är trött och öm och längtande. Idag är en ny dag.

nästan litet som en ärta

Jag vet att jag är hur jobbig som helst som ska prata om allt hela tiden, men ibland kan det faktiskt göra skillnad. Som idag. Efter 9 utomhustimmar och fyra trötta ben med tidvis kuling är det stilla. Till och med den stora kalla känslan av utebliven gråt ligger lugn och sansad under solvarm hud.

Stockholm har så många öar man kan gå på. Det är fint och ger styrka. Kanske så att jag kan lyckas gro lite mossa att stoppa in hjärtat i. Sedan ska det vila och jäsa sig fluffigt igen.

att få sova

Ett dygn av komplimanger och sömnbrist. Är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Men rätt glad också. Två konstiga saker med mina tankar händer när jag är trött.

Det första är att jag får en ökad känsla för mönster och geometri. Former och färger blir klara och jag ser samband och helheter som jag inte gör när jag är pigg. Funderar lite på att hålla mig vaken i tre dygn och sedan göra konst, bara för att se resultatet. Tror det skulle bli som målat av en annan person.

Det andra som händer är att jag förlorar känslan för skönhetsideal, och att spegelbilden blir mer utan värderingar (eller ibland med alldeles för mycket värderingar). Det blir väldigt märkligt, men ganska skönt. Nu ska den få vila länge och väl i alla fall, hjärnan.

ett inre grustag

Tvångströja av rosa tyll, baconbandage på såren, tio glada aerobicpass på rad, grus i blodomloppet. Njursten, gallsten, hjärtsten, gravsten. Idag krasslar isen i ögonen.

Det finns så mycket som gör ont i livet. Och så många sätt att smita undan.

Du måste vara modig nu.

havsluft

Heja livet. Drog till skogs i torsdags och andades djupt i ett par dagar. Blev rätt mycket skratt emellanåt också.

På hemvägen uppstod ännu ett trafikhaveri, denna gång i form av utslitna lameller i kopplingen. Bilen segade in på en golfbaneparkering och knalldog. Återstod att lifta in till närmsta civilisation, som råkade vara Östhammar. Napp redan på tredje försöket. Jag blir så glad av att få lift, och det blir alltid lite trevligt när man blir stående längs vägkanten. Människor tar hand om varandra när det kommer till kritan, det blir allt tydligare att det är så.

Annars tänker jag mest på balkan. Balkanbalkanbalkan. Bailar! Jag ska ta mig till Bosnien och dansa mig svettig i natten. Bara tanken får det att pirra. Det enda jag är rädd för är att vakna upp och inse att jag har fastnat i hetero-helvetet.

Ska svänga förbi Krakow på vägen. Älskade stad. Kommer att bli märkligt att vara bara jag den här gången. Frihetens vindar har lugnat sig till en ljummen bris. Långsamt, men tryggt.

rota sig och gro

Nu handlar allting bara om att våga. Våga fråga om det där fikat, det där numret, den där resan. Och våga boka den där biljetten.

Du måste vara modig nu.

Vart du än går är du där.

förgängligheten

Trafikolycka längre fram, busskö på E4. Frontalkrock. Vägen avspärrad, två skadade, bildelar lite var stans. Då CYKLAR det förbi någon lirare och talar om för busschauffören att det rinner diesel ur bussmotorn. Rinner.

Och så står man där i uppsalaslättens snålblåst och önskar att det ska komma någon bil så att man åtminstone kan lifta hem, men inga bilar kommer för all trafik är omdirigerad till nya motorvägen. Så vi väntar på en ny buss och det blir som i ett svenskt 80-talsdrama, alla börjar knyta band, småprata och ha trevligt. Man har ju tur som inte var i den där bilen som krockade. Det är friluftsmorsan, skumma gubben, killen i kostym som dricker folköl, hon som ska på Fin Släktmiddag och inte har Tid, han som jobbar i en lada och ser ut som en konstnär, de tre tioåriga gymnastiktjejerna med likadana blonda tofsar och träningsoveraller, hiphopsnubben, de två outsiderkillarna och så jag, psykologhippien. De flesta av oss åker ihop nästan varje dag, och vi pratar aldrig med varandra. Det är som det ska i Svea rike. Men nu har vi alltså något gemensamt. Ett uppdrag, en belägenhet.

Tillslut är det inget annat kvar. Vi står där på vägrenen, brandmännen har hällt spån på dieselfläckarna och åkt sin väg. Solen står halvhögt över ängarna och oss, vinden rufsar alla hår. Ambulanserna är borta, bilvraken bortfraktade. Städat och prydligt igen. Kvar står vi, och vår trasiga buss. Vi som sett allt. Chauffören småpratar med alla och säger att vi kanske kan få någon gratisbiljett om vi skickar in en reklamation, men det är ingen som riktigt bryr sig. Vi tar det med ro. Har faktiskt lite mysigt. Trevligare än de flesta pendelresor.

Såsmåningon kommer en buss och hämtar upp oss och alla blir som vanligt igen. Nästan. Någonstans på ett sjukhus ligger någon i stödkrage i en magnetröntgen och blundar och längtar och ångrar.

lära sig nåt nytt

Hjälp. Jag kanske borde bo själv. Eller med många. Eller någon annan stans. Men det går väl inte? Jag har väl ingen makt över mitt liv?

Eller så kanske det bara är jag som har det.

(Ljudeffekt: ett dramatiskt eko på det ödesmättade uttalandet)

Idag har jag lärt mig att de flesta människor inte tänker i ljud. Jag tänker nästan bara i ljud. Röster och musik. Och en del bilder förstås.

Jag har också lärt mig att aspergerdiagnosen i DSM-IV är till för pojkar, och att en tjej med asperger uppfyller ungefär samma kriterier som en "normal" kille i nedre normalzonen.

morgondimma

kväll. inomhuspicknick, långfilosofier, meningen med livet, trivsel på en matta.
natt. gryning i öst. nattfukt, blomdoft, cykeltur.
dag. rekord i flerplatssovning: sängen, bussen, bussen, en matta i arbetsrummet, bussen.

ibland får livet vara värt att vara som ett poscherat ägg i huvudet en hel dag.

försöker planera sommaren mitt i tröttheten. kan man åka tåg till Bosnien lite hipp som happ?

kantglöd

Att sova på så många olika ställen som möjligt per dygn brukar jag ibland sporta lite i med mig själv. Idag är jag uppe i tre: säng, bil, nybekant soffa. Kunde ha blivit buss också, men hjärnan gick i 180 så det blev inget just då. Och som tur var inte heller på familjesamtalet jag lekte praktikant på.

Det är så länge sedan jag skrev, och till största delen beror det på att indesign har fyllt mitt huvud. Jag fortfarande typsnitt, textwrapping, fitting och andra layoutfenomen runtfarandes någonstans mellan näthinnan och cortex.

Orange och gröna tankar i pauserna. Det har inte blivit så många pauser, men det kanske är tur. Det kan nog sluta i berg- och dalbana annars, och jag vågarintevillintevetinte.

Funderar på att virka något. Grönt. Färg, kom och virvla mina sinnen!

välsminkad lågkaloriblick

Jag har för svaga nerver! Jag har varit nervös oavbrutet i snart en vecka och det spexigaste är att det bara blir värre.

Nu är i alla fall en sak avklarad.

Idag ogillar jag folk som håller på med aerobics. Det finns en ganska löjlig anledning till det som jag inte vågar skriva här. Andra dagar ogillar jag inte folkgrupper på det här viset. Men ändå. Fan. Aerobics kan ta sig i arslet. Låt mig äta mina morotskakor ifred. Grrr.

pirr

Drömde att jag dansade i ginstrande snö och var så glad att jag vaknade av att jag låg och skrattade i sängen. Alldeles för tidigt men det gör inget, jag är ändå pigg. Hittade mossa i håret på morgonen. Igår var en sån där kväll man kan leva ett tag på.

atmosfären

Valborg. Det ligger något så märkligt i luften den här dagen. Det är spritångor, forsvatten och sillstank. Och så det där andra, det som inte går att ta på, det som är förväntningar, festivalstämning och däckade smålirare i buskarna. Fastän jag inte tänker delta, inte supa som ett svin, inte spruta champagne eller bada i bikini i red bulls uppvärmda bassänger, så dras jag med i stämningen och pulsen blir hög och stirrig.

Jag önskar att alla överfulla kids ska slippa allt det där man är rädd för att de inte ska slippa, jag önskar att det ska vara fred idag.

utbrott

Klassträff, glass i solen, ögonkontakt, hjärtklappning, undran. Vänner, mat, promenad, sköna fåtöljerna och total beslutsångest.

Jag börjar bryta mig ut ur den där lådan undanstoppad på vinden och den friska luften gör mig yr.

blurr

Hela veckan har jag bara längtat efter att få sova, och hela veckan har det varit värt att gå som i ett töcken. Idag blev det ju dessutom vår, fastän jag knappt märkte det.

varsel

Bussen med den propra uniformschauffören pajade mitt på gamla E4an och det var 40 minuter tills nästa buss skulle komma. Det var bara att sätta upp tummen. Just när jag började tappa tron på att folk som reser ensamma i sina jävla bensinmonster hyser någon empati över huvud taget, så stannade en snäll biomaskinist och körde oss hela vägen in till stan.

Det konstiga var att jag hade känt på mig allt redan innan. Man kanske skulle ta och lyssna till sin intuition lite oftare.

konstiga byxor 2

Det är redan måndag och jag kan bara inte sluta le.

Idag har jag hälsat på Varma Gubben vid ån. Jag satt där en stund och kollade på vattnet och himlen, men sedan vände jag mig och tittade på folk som cyklade förbi på cykelvägen. För ovanlighetens skull, och kanske för att jag ville ha så stor kroppsyta som möjligt mot varma gubbens värme, satt jag med benen rakt framför mig som ett L.

Det kom en tjej cyklande i väldigt färgglada mönstrade orangerödgula byxor. Eftersom jag ännu inte lärt mig att ta på mig glasögonen innan jag går ut måste jag kolla ganska länge på saker och vänta tills de kommer ganska nära för att få en uppfattning om hur de egentligen ser ut. Så jag höll kvar blicken vid hennes byxor, och försökte då och då reka lite med hennes ansikte ifall det skulle vara någon jag kände (vilket var onödigt eftersom jag ju ändå inte såg så bra). Fast mest kollade jag på byxorna. Somliga skulle kanske säga att jag stirrade.

När hon kom lite nära kollade hon tillbaks. Naturligtvis. Om någon sitter på en varm bronsstaty som ett L och stirrar på ens byxor så vill man förmodligen se vad som pågår. Så blev jag plötsligt medveten om att jag också hade färgglada illorangeröda byxor på mig. Säkerhetskollade ner lite på dem, och tittade sedan tillbaka på hon som cyklade. Hon höll på att spricka, och jag också, och så började vi att skratta precis samtidigt. Åt varandras konstiga byxor eller för att vi var så fina eller för att jag satt som ett L eller något helt annat, men det blev så bra, och jag gick därifrån med ett gulligt leende och gjorde goda gärningar i flera timmar efteråt.

alldeles alldeles

Helgen har varit klockren från början till slut, och nu smälter jag kvällen med hettande utomhustkinder i väntan på en gourmétkocks gästspel i köket.

Det bästa, det allra allra bästa, är att jag har fått två nya kompisar som har lika dana konstiga hippiebyxor som jag har. Inatt var vi uppe och inväntade soluppgången vid sjön och såg dimmorna dansa, och byggde sedan sovplats vid öppna spisen i det redan ljusa rummet.

Det går nog inte att säga så mycket mer än så. Jag mår som dimmorna och skogen.

storasyster spanar

Han tvärs över gården som är i bar överkropp så ofta har visst polisonger. Och jävligt dålig smak i sovrummet. Glittriga lila ljusstakar med rosa ljus i. Han måste vara ihop med en fjolltjej eller en fjollbög, men jag får aldrig reda på vilket för de har fasta platser vid köksbordet och den andra sitter alltid undanskymd.

Det spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste kanske ändå är att jag har fått nya glasögon så att jag kan upptäcka alla dessa otäcka vardagsdetaljer.

I TV-nazistens fönster syns däremot intet nytt. Bara TVn som står påslagen, dag och natt, kvällar, helger, lov. Det måste ju vara bättre att kolla på tv istället för att vara ute och nazista ner folk eller i allmänhet sprida sin främlingsfientliga aura till andra levande organismer.

Det är mysigt att ha ett helt upplyst hus framför sig att sitta och hitta på historier om under småmörka kvällar. Undra varför de med gröna gardiner aldrig skaffar nya persienner, och fundera på vad de med haschlampan egentligen odlar. Kolla ner på den lilla killen i fotbollströja som skjuter straffar nästan varje dag. Blir han fotbollsproffs någon dag? Och hon stalkern med nya brillor, vilken lägenhet är egentligen hennes?

kras

Jag är värd något alldeles underbart. Livskvoten säger att jag har tjänat ihop till det nu. Istället får jag ensamhet och tomma drömmar.

Det är nåt som inte stämmer.

Ikväll är himlen blå, forsen sval och månskärvan stor och tunn. En perfekt natt för att hasa ensam i för stora skor.

deltest 1: "de roliga rutornas lek"

Rädda mig från gråa tisdagars meningslöshet. Vem kunde tro att ännu ett begåvningstest för barn kunde balansera så nära tråkdödens brant? (Kanske en och annan som tidigare spenderat timmar med att utföra ett begåvningstest för barn. Nåja.) Jag sliter mitt skitiga, felfärgade hår efter den tionde instruktionen i rad som lyder "visa med pantomim, gester och miner att barnet ska lägga kortet i rätt fack".

Nu luktar det mat i hela mitt sovrum. Det är väl någon granne som steker kött och vitlök, lyckligt ovetandes om att fläktsystemet är kopplat ut i friska luften via min garderob.

Det där med mat känns förresten mindre och mindre som min grej. Tacka vet jag äpplen och välling.

Och var tusan hålls mötet i kväll? Har tid men ingen plats.

Det är tur att jag har ett så hälsosamt och välorganiserat liv.

att lukta sig mätt...

...gick inte vägen idag heller.

Tack Elin för sköna råd och formuleringar.

här ligger jag och vegeterar

Efter cykelturen. Veggosmoothie med fryst majs och hallon. Mensvärk. Väntan, längtan, handlingsförlamning.

Är jag en målsökande missil eller bara en slött vegeterande organism?

Kontrasten mellan de två gör att det varken blir hackat eller malet.

Nu öser grannarna arabisk musik nere på gården, gräsmattan lever, livet är vitt och mjölkigt med små virvlar.

innan jag dör...

Innan jag dör ska jag berätta för dig om den där svanen och allt annat. Jag ska se världen och finna ro i den och i mig själv. Jag ska tala om för alla människor hur mycket de betyder, jag ska dansa vid havet, bli kär, uppleva rymdens magi. Innan jag dör ska jag bli någon, göra något, lära mig det där som ännu inte blivit av. Läsa den där boken, sjunga de där sångerna. Så jävla romantiskt ska det vara, innan jag dör.

När jag skriver journal är jag så noggrann att det inte skulle göra något om jag dog, allt är uppmärksammat och tydligt dokumenterat. Om de begraver min unga kropp i vårjorden (efter trafikolyckan, den oväntade sjukdomen med snabbt förlopp, kometanfallet från rymden...) kommer de i alla fall tänka att jag var en jävel på att skriva journal.
-Hon hann inte göra så mycket, flickan, kommer de att säga.
- Hon var ju trots allt bara 25, men jornalerna var pricksäkra. Bara att ta vid där hon slutade, som om ingenting hade hänt.

Livet sida upp och sida ner verkar däremot som vanligt mest bestå av oavslutade projekt och ständigt nya att-göra-listor. Jag tror jag ska börja med Dalai Lama, och sedan ta det där med svanen.

Att göra attgöralistor

Att göralistor att göra:

Tågbiljetter att bokalistan
Att göra under terminenlistan
10 sätt att skaffa bättre självförtroendelistan
Att göra innan jag dörlistan
Stegvis frigöra sig från listorlistan... aaah!

Bert Karlsson, ät min mens.

Jag har en plan som går ut på att radera Bert Karlsson ur alla människors minnen fullständigt, från tidernas begynnelse och i hela evigheten. Det är en skam att den mannen får vistas i närheten av media över huvud taget.

Jag har ett citat från honom urklippt på kylskåpet:
"Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter blir smittad av en flykting. Han talar så fint om flyktingar, men han skulle bo ett tag i ghettona de skapar:.."

Året är 1992 och den aktuella smittan som diskuteras är i det här fallet HIV.

Men nu sitter Bertan och kommenterar ungdomars talanger i lekprogram i TV 4. Han verkar inte ha uvecklat sin empati och människosyn märkbart sedan sin karriär inom ny demokrati. Så jag önskar att nästa gång han travar in i studion för att ta plats vid sin maktdrypande stol, ska alla bara titta frågande på honom och säga "Vem är du? Gå ut samma väg som du kom. Du luktar hat och förödelse lång väg, låt oss göra vår TV i fred".

Det där med totalradering ur minnet är inte så osannolikt som det först kan verka. Kan man gladlynt glömma bort vad som sades för 15 år sedan kan man väl lika gärna fortsätta ända fram till nuet.

rapid eye movement

Just när jag trodde att allt hade gått över så smidigt och lätt kom du tillbaka. Nattetid. I morgondiset (och jag har fortfarande inte skaffat persienner, kanske får jag skylla mig själv) när solen tränger in genom den tunna gardinen lite tidigare än vad som egentligen kan önskas. Nu fyller du mina morgnar och förmiddagar med den där tomheten igen. Paradoxalt är bara förnamnet.

Inatt flydde vi förresten från ufon, jag var livrädd men du var i alla fall nära. Utan att vara rakt inpå. Som en osynlig ring hela tiden ritad kring oss.

Hallå, mitt undermedvetna, kan du förklara det här? Mitt hjärta är fjäderlätt och kan rubbas av minsta pust. Vad är meningen med att gå omkring med det här stora läckande hålet hela tiden? Det vore kanske trevligt att någon gång bara få flyga.

påskdagen 2007

Idag står hemmasängen oanvänd.
Morgondrömmar, halsont, lärakännafrukost.

Idag regerar söndagsidiotin.
Impulsbrist, oavbruten vispop, kall risgrynsgröt.

Idag står idealen och faller.
Ensamhet mot tvåsamhet, kärnfamiljspiedistal och utanförskap.

Idag är ensamheten på besök.
Konståkning på tv, tårar, tom längtan.

Idag går en ofångad dag och kommer aldrig åter.

flyttflykt

Stuva in grejer i släp på ett kaosartat sätt, och när det är till bredden fullt upptäcka den där extra lådan/möbeln/säcken som också måste med. Försöka placera 130 centimeterskaktusen utan allvarliga personskador, lyfta om, justera det sista.

Lämna nyckeln.

Och så hej då.

HEJ DÅ!!! Å! Å. å. å... Ekande tomhet.

Idag var det inte ens mina grejer det handlade om, och ändå sliter det en del innuti. En flytt för mycket i livet kan ha orsakat överkänslighet, veka flyttnerver, instabil mobilitetsstörning. Jag vill bara gråta. Eller en gång för alla flytta klart. Sälja alla tunga möbler, göra mej av med allt och bli den rotlösa fjärilen som kan slå sig ner vart som helst och därmed inte behöver stå ut med ett enda uppbrott till.

underbar himmel

Danslokalen var upptagen, så vi tog med oss en bärbar spelare och ställde på bryggan vid ån, och dansade oss snurriga i solnedgången ända till mörkret. Gatlyktorna speglade sig i det stilla vattnet till jive och polska i varm vårkvällsluft. Uppsala har nog aldrig varit finare.

vardaglig helg

Varför försvann du bara igår? Jag vill ha mer. Jag vill ha morgongos i solen, mackor i sängen, nudd på näsan, stretchiga kurr tillsammans. Med dej? Men med någon. Kom tillbaka och fyll ett rum med ditt långa hår och din lilla varma tunga tills dess.

meningsfylld

Man måste må bra för att ha tid att ha tråkigt. När man har tråkigt vet man att man mår bra.

Eller?

När man har tråkigt mår man inte riktigt bra. Fast inte heller så dåligt att man måste fokusera på hur man mår, för då har man inte längre tråkigt.

Eller?

När man har tråkigt vet man att man antagligen har varit med om något roligt lite tidigare under dagen eller veckan. Då mådde man antagligen bra. Eller väldigt väldigt dåligt, och att det faktum att man har repat sig utan att återuppta någon spännande aktivitet i så fall orsaker tråkighet.

Elleeeeer?

När man har tråkigt lever man inte i nuet. Och knappt i verkligheten heller.



Idag fick jag nästan en utomkroppsupplevelse på yogan. Jag ramlade ner i ett stort svart och skräckvaknade sekunden innan jag var borta. Kroppen snurrade åt ena hållet och huvudet åt andra hållet. Det är andra gången det händer och jag undrar om jag kommer att våga fortsätta falla nästa gång. Och var jag i så fall hamnar.

månen skiner också på dagen

Svack svack svack.

Mitt dåliga samveta har av någon anledning börjat agera som en växande tumör, och den elaka jäveln på höger axel blir alltmer pratsam. Soliga dagar går jag och släpar fötterna i gruset och tänker på varför jag var tvungen att säga den där grejen på festen för en månad sedan, och är det inte så att jag egentligen aldrig kommer att bli nöjd och lyckad i rollen som akademiker? Jag som är så lat och inte ens gillar att läsa böcker. Och inte har jag vett att njuta av våren heller, går bara och tänker korkade tankar, varför kan jag inte bara lägga av och bli glad?

Träffade en del av klassen idag, på ett studiebesök. Fick återigen en ganska hastig spänningshuvudvärk av att befinna mej i samma rum som dem. Tolkar det som en vink från en högre makt att det kan vara läge att släppa taget och ta det där studieuppehållet i alla fall.

Nu måste jag sluta skriva. Ska ringa och boka tid med någon vän som kanske har tid att umgås i nästa vecka eller så...

tråkdag

Nej. Inget nytt under solen idag heller.

Idag har jag:
- tagit på mej nästan rena kläder utan att duscha innan
- haft en snabb lunchdepression
- varit på studiebesök hos uppsala kommun och lärt mej om familjeutredningar hos soc
- ätit fruktsallad på balkongen
- varit yr i huvudet
- gått till min vän Varma Gubben med Moco och hennes nya tillfälliga sambo
- gått hem på grusiga asfaltsvägar och känt en viss längtan efter tvåsamhet hasa i mina fotspår

Våren är den årstid då det passar absolut mest illa att känna sig ensam.

magsjukan

Så knackade den tillslut även på min port.

Vinterkräksjukan.

Det blev högklassig spyfobiexponering hela natten. Övernattning på badrumsgolvet istället för hångel på gayfesten. Tusan. Och hon som var så söt. Bara att skratta ljudligt, lägga till i listan över raggfiaskon och gå vidare.

Som vanligt är ångesten inför att kräkas så mycket värre än själva spyendet, som ju egentligen går ganska fort och därtill sköter sig själv på ett okomplicerat sätt. Men fobi är fobi, och just därför inte särskilt logisk. Svartakatten vakade vid min sida och pussade lite när jag grät efter att förnedrande nog ha slagit upp en sårig bula i pannan mot toarullehållaren i vilan mellan två kräkryck. På något sätt var det hela ganska fint på en nivå, med soluppgång, dimma och kvittrande fåglar utanför fönstret.

Dagen blev som man kan förvänta sig. Firade våffeldagen med kokt vatten och framåt eftermiddagen även blåbärssoppa och ett par skedar potatismos. Men gosse vilket mos!

slurp

Australien har drabbats av den värsta torkan på hundra år och nu har kamelerna blivit galna av törst. Likt blodtörstiga monster går de lös på aboriginernas byar, och nu återstår bara två alternativ. Antingen måste de skjutas av eller fångas in och exporteras till utlandet för att bli mat åt människor och sällskapsdjur. Det är tyvärr oundvikligt att de skjuts av, men detta är nog det mest humana sättet att lösa kamelproblemet på, enligt nån lirare på Desert Knowledge Cooperative Research Centre.

Alltså. Kan man inte bara ge dem vatten?

vägkanten

När jag höjer blicken från datorn och tittar ut genom fönstret ser jag en ganska bred bilväg utanför. Den ramas vackert in av två putsade tegelhus med bruna balkonger av korrogerad plåt. Bilarna åker och åker på den där vägen, det verkar aldrig ta slut. Vänster till höger. Och höger till vänster. Jag sitter här någon gång nästan varje dag och ser ljuset förändras eller mörkret falla. Snön blir brunare och brunare, och bilarna tar aldrig slut. Höger till vänster, vänster till höger. Vita, röda, grå. Ibland andra färger. Lastbilar. En ambulans.

Det är som att de aldrig riktigt kommer fram.

Vart är ni på väg allihopa? Kan ni inte ta cykeln någon gång? Eller bara stanna och kolla på snön, se på vad ni bidragit till i färgskalan.

tvättdag

Kommer det någonsin komma en dag då jag inte har en enda trasig strumpa i garderoben?
Jag tror inte det.
Det måste ligga i strumpors natur att gå sönder mycket snabbare än andra sorters plagg. De rasar samman i mycket högre hastighet än jag någonsin kommer att vara intresserad av att köpa nya. Att spendera pengar på ett tråkigt fotplagg (eller ännu mer pengar på ett lite roligare plagg som ändå inte syns större delen av dagen eftersom man har det nedstucket i en sko) känns dubbelt meningslöst.

Och att dessutom behöva vistas i en stimmig affär.

Ganska ofta när jag handlar, eller kanske var tredje gång ungefär, blir alla färger och lukter och människor och all värme i vinterjackan kombinerad med inomhustemteraturen alldeles för mycket, jag hamnar i en egen bubbla där inget riktigt når fram. Jag kan inte ta ställning till alla varor och måste gå ut i friska luften och tänka på tråkiga saker en stund. Sedan blir jag hungrig, får blodsockerfall och går hem. Finns det något konsumtionscentra i hjärnan så misstänker jag att mitt dito är lite underutvecklat. Det kan det gärna få fortsätta vara.

linda in mina stenar

Din kluvenhet delar min själ i två motsträviga delar. Allt är frontalkrock och motorvägskadaver, eller kanske, högt ovanför, en frisk vind av frihet.

två tungor har mitt hjärta

Det har flyttat in en tjej i huset med samma för- och efternamn som jag. Vi får varandras post och jag kan se fram emot en vår med täta besök till våningen under för att återlämna förlorade brev. Hon såg sjukt hetero ut, och tur är det. Jag tänker mej annars en sådan där romantisk scen som i kaffereklamen där grannarna möts och blir kära bara för att allt är så fint och kaffet smakar så bra. Varifrån kaffet nu skulle komma ur att man lämnar lite gamla räkningar till varandra. Jag dricker ju inte ens kaffe. Men jag ska i alla fall göra mitt bästa för att undvika relationer med folk som heter samma sak, känns som att det skulle bli alldeles förvirrande. Vilket minskar den minimala urvalsgruppen av utkomna singelflator med ytterligare kanske 5% eftersom jag har generationens vanligaste namn.

I övrigt har söndagsångesten infunnit sej. Tid att fundera var inte så bra för Ninjaspice den här veckan, hon måste göra sej av med ett blödande skavsår och åter se den stora grå framtidstunneln i vitögat. När kampen väl är avklarad kommer alla att vara nöjda och glada, men det kan befaras att vägen dit är lång och hård och kall.

hai-ya!

Ikväll har ninjaspice varit på fest, fäktats, övat kast och äntligen återfunnit sin lesbiska sida.

egen matsäck

Grubblandet och det gnistrande trånandet har sinat.

Du kan köra din jävla kärleksbuss på någon annan väg,
jag åker skidor i solen på ängarna brevid.

Dricker varm choklad på picknick med mej själv.

Rakryggad. Nöjd. Och underbar.

halvblind spion

Mina grannar är så nakna. Just nu på djäknegatan dammsuger kille 1 i vardagsrummet utan byxor på våning tre, och kille två äter middag med sin tjej i bar överkropp i köket på våning fem.

Eller har han bara en extremt tajt hudfärgad tröja? Det får vi aldrig veta, och allt är vinterns glasögonmodes fel. Jag har lånat hem halva sortimentet hos kanske fyra av stans optiker, men inte lyckats falla för ett enda par bågar. Kanske kan hitta en monockel på tradera.

planen

Sitter med ett äppelskrutt i handen och playlisten har gått förbi den där låten jag var tvungen att lyssna på och jag minns inte vare sej att jag har ätit äpplet eller hört musiken. Men jobbet är än så länge snöglittrande soligt och härligt.

Ibland tänker jag att man borde upprätta små offentliga rum där det är lite mörkt och lagom varmt och stearinljus. Lite yogamattor på golvet och så har man drop-in-stretching och avslappning för allmänheten. Man måste gå barfota och tyst i det mysiga rummet så att man inte stör de andra som ligger där. Allt ska vara gratis och ingå i ett förbättra-själen-projekt så att vi inte måste fylla all tid med shopping och resor och stress.

antiseptisk

Idag har jag putsat spisfläkten och skurat kaklet i köket. Jag tror inte jag mår riktigt bra. Förra veckan dammade jag bladen på bananpalmen, igår skurades kattlådan, i förrgår dammsög jag soffkuddar.

Uppradat på det här viset ser det riktigt skrämmande ut. Jag kommer att tänka på den där brittiska tanten i något heminredningsprogram på fyran. Hon som tycker att man ska lägga ut "foil" på ytorna över kyl och frys för att det blir så mycket enklare att rengöra då. Hon skulle ha gnuggat sina adliga, konservativa händer och skrockat att jag äntligen vågar släppa fram den sanna kvinnan som finns inom mej.

Måste vidta någon åtgärd mot detta snarast. Samt skaffa mej en annan hobby än att städa.

flugufrelsarinn

Det går inte, jag kan inte ha en bild på ett gulligt djur i översta inlägget! Jag kommer att attrahera helt fel typ av läsekrets. Den stora läsekretsen på ca 2 besökare. Det vore ju ännu mer förfärligt om noll av de två var den typen av läsare som jag önskar mej.

Min hjärna är en jästfattig deg, min kreativitet är som det där fnaset av torkad sojamjölk och te längst ner i koppen dagen efter fikat. Det urtrista vars enda funktion är att hålla blomflugorna vid liv.

Vilket faktiskt har gjort mej till flugdödare och därmed en sämre buddhist. Som om jag vore buddhist. För inte mindre än två månader sedan kunde jag inte slå ihjäl ens världens minsta insekt med flit. Kanske inte ens fästingar kunde jag döda. Nu har jag blivit barbarisk och känner mej lyckad då jag för första gången i livet bokstavligen lyckas få två flugor i en smäll.

Egentligen tycker jag inte något vidare bra om detta nya personlighetsdrag. Det är möjligt att det skulle kunna eskalera och plötsligt sitter jag där med en blodig lammstek från spanien på tallriken.

Då och då när jag har tråkigt, dvs ganska ofta på sistone, funderar jag över vilken personlighetsstörning och/eller psykos som skulle passa mej bäst. Paranoida tankar är oerhört lockande. Narcisissm ligger också nära till hands. I kombination har jag en känsla av att det skulle kunna leda till att jag tror att jag är den nya missförstådda frälsaren. Som ju då tyvärr inte kan vara buddhist. Hoppas på att slippa få reda på svaret.

prrrrrrr

Och så en liten bild på sessegullet för att testa hur det funkar med bilder. Den här oskyldiga lilla jäveln höll mej vaken från klockan sex imorse genom att jama oavbrutet, samtidigt som hennes kompanjon hoppade i sängen och morrhårade mej i ansiktet. Fulingar. Men mellan varven alldeles alldeles underbara.

grönt

Ny grön blogg. Grönt är bra.

Hoppas att det snart ska hända något alldeles onormalt. Dagen har mest bestått av studsande fram och tillbaka till skolan och inpluggning av trista WISC-instruktioner.

Veckans skiva är Chanson Suicide - Wolff sjunger piaf.

midvinterdagen

Solen har skinit hela dagen från sidan, in genom alla fönster och gjort alla söta och fina. Som i en tysk reklamfilm fast bra.

vatten

Första dagen på året. Molnen har tornat upp sej hela dagen, mörkt redan klockan ett. Efter de tre mörka promenadkilometrarna, precis vid genvägen i häcken in i trädgården började det. Ett hejdlöst oväder. Någon tittade på mej från trappen vid gula huset men det spelade ingen roll, vattnet fortsatte komma, hela vägen in, genom ytterdörren, inne i huset. Jag lät lamporna vara släckta och lyssnade efter droppar.