att vara vemodig

Idag är jag stark och motståndskraftig som ett durkslag, fylld av nattens envisa, självklara drömmar.

Dröm ett: jag gör det. Jag gör slut, hon blir arg och liten och bred på ett obehagligt sätt, som ett elakt troll. Ändå är det det enda jag kan göra och trollförvandligen är bara ännu en bekräftelse på att det måste ske. Jag är en armé på två ben.

Flugor i ansiktet och solljus genom fönstret. Somnar om med ett kallt täcke av rädsla över ryggen.

Dröm två: stress, hårda hörn, konstiga starka färger. Resor med knappa tidtabeller.

Mobilsignal i vardagsrummet, inte min.

Dröm tre: vi hånglar, han är brunbränd och mjuk och följsam, allt är enkelt och fullständigt. Vi känner varandra utan och innan och ändå vet jag knappt vem han är.

Snooze.

Dröm fyra: utvärdering, protokoll, M är examinator. Hånglet finns kvar som ett minne från förra drömmen och även det förs in i protokollet. Ganska bra slutpoäng.

På morgonen stressar alla iväg och jag har kvar mitt kalla täcke över axlarna. Tomhet, vemod. Gråter på golvet, först på egen hand och sedan i sällskap av nåt gammalt sommarprogram i P1. Tårar för ingen eller allt. Jag tror jag tycker om att gråta av samma anledning som jag tycker om regn.