månen skiner också på dagen

Svack svack svack.

Mitt dåliga samveta har av någon anledning börjat agera som en växande tumör, och den elaka jäveln på höger axel blir alltmer pratsam. Soliga dagar går jag och släpar fötterna i gruset och tänker på varför jag var tvungen att säga den där grejen på festen för en månad sedan, och är det inte så att jag egentligen aldrig kommer att bli nöjd och lyckad i rollen som akademiker? Jag som är så lat och inte ens gillar att läsa böcker. Och inte har jag vett att njuta av våren heller, går bara och tänker korkade tankar, varför kan jag inte bara lägga av och bli glad?

Träffade en del av klassen idag, på ett studiebesök. Fick återigen en ganska hastig spänningshuvudvärk av att befinna mej i samma rum som dem. Tolkar det som en vink från en högre makt att det kan vara läge att släppa taget och ta det där studieuppehållet i alla fall.

Nu måste jag sluta skriva. Ska ringa och boka tid med någon vän som kanske har tid att umgås i nästa vecka eller så...

tråkdag

Nej. Inget nytt under solen idag heller.

Idag har jag:
- tagit på mej nästan rena kläder utan att duscha innan
- haft en snabb lunchdepression
- varit på studiebesök hos uppsala kommun och lärt mej om familjeutredningar hos soc
- ätit fruktsallad på balkongen
- varit yr i huvudet
- gått till min vän Varma Gubben med Moco och hennes nya tillfälliga sambo
- gått hem på grusiga asfaltsvägar och känt en viss längtan efter tvåsamhet hasa i mina fotspår

Våren är den årstid då det passar absolut mest illa att känna sig ensam.

magsjukan

Så knackade den tillslut även på min port.

Vinterkräksjukan.

Det blev högklassig spyfobiexponering hela natten. Övernattning på badrumsgolvet istället för hångel på gayfesten. Tusan. Och hon som var så söt. Bara att skratta ljudligt, lägga till i listan över raggfiaskon och gå vidare.

Som vanligt är ångesten inför att kräkas så mycket värre än själva spyendet, som ju egentligen går ganska fort och därtill sköter sig själv på ett okomplicerat sätt. Men fobi är fobi, och just därför inte särskilt logisk. Svartakatten vakade vid min sida och pussade lite när jag grät efter att förnedrande nog ha slagit upp en sårig bula i pannan mot toarullehållaren i vilan mellan två kräkryck. På något sätt var det hela ganska fint på en nivå, med soluppgång, dimma och kvittrande fåglar utanför fönstret.

Dagen blev som man kan förvänta sig. Firade våffeldagen med kokt vatten och framåt eftermiddagen även blåbärssoppa och ett par skedar potatismos. Men gosse vilket mos!

slurp

Australien har drabbats av den värsta torkan på hundra år och nu har kamelerna blivit galna av törst. Likt blodtörstiga monster går de lös på aboriginernas byar, och nu återstår bara två alternativ. Antingen måste de skjutas av eller fångas in och exporteras till utlandet för att bli mat åt människor och sällskapsdjur. Det är tyvärr oundvikligt att de skjuts av, men detta är nog det mest humana sättet att lösa kamelproblemet på, enligt nån lirare på Desert Knowledge Cooperative Research Centre.

Alltså. Kan man inte bara ge dem vatten?

vägkanten

När jag höjer blicken från datorn och tittar ut genom fönstret ser jag en ganska bred bilväg utanför. Den ramas vackert in av två putsade tegelhus med bruna balkonger av korrogerad plåt. Bilarna åker och åker på den där vägen, det verkar aldrig ta slut. Vänster till höger. Och höger till vänster. Jag sitter här någon gång nästan varje dag och ser ljuset förändras eller mörkret falla. Snön blir brunare och brunare, och bilarna tar aldrig slut. Höger till vänster, vänster till höger. Vita, röda, grå. Ibland andra färger. Lastbilar. En ambulans.

Det är som att de aldrig riktigt kommer fram.

Vart är ni på väg allihopa? Kan ni inte ta cykeln någon gång? Eller bara stanna och kolla på snön, se på vad ni bidragit till i färgskalan.

tvättdag

Kommer det någonsin komma en dag då jag inte har en enda trasig strumpa i garderoben?
Jag tror inte det.
Det måste ligga i strumpors natur att gå sönder mycket snabbare än andra sorters plagg. De rasar samman i mycket högre hastighet än jag någonsin kommer att vara intresserad av att köpa nya. Att spendera pengar på ett tråkigt fotplagg (eller ännu mer pengar på ett lite roligare plagg som ändå inte syns större delen av dagen eftersom man har det nedstucket i en sko) känns dubbelt meningslöst.

Och att dessutom behöva vistas i en stimmig affär.

Ganska ofta när jag handlar, eller kanske var tredje gång ungefär, blir alla färger och lukter och människor och all värme i vinterjackan kombinerad med inomhustemteraturen alldeles för mycket, jag hamnar i en egen bubbla där inget riktigt når fram. Jag kan inte ta ställning till alla varor och måste gå ut i friska luften och tänka på tråkiga saker en stund. Sedan blir jag hungrig, får blodsockerfall och går hem. Finns det något konsumtionscentra i hjärnan så misstänker jag att mitt dito är lite underutvecklat. Det kan det gärna få fortsätta vara.

linda in mina stenar

Din kluvenhet delar min själ i två motsträviga delar. Allt är frontalkrock och motorvägskadaver, eller kanske, högt ovanför, en frisk vind av frihet.