atmosfären

Valborg. Det ligger något så märkligt i luften den här dagen. Det är spritångor, forsvatten och sillstank. Och så det där andra, det som inte går att ta på, det som är förväntningar, festivalstämning och däckade smålirare i buskarna. Fastän jag inte tänker delta, inte supa som ett svin, inte spruta champagne eller bada i bikini i red bulls uppvärmda bassänger, så dras jag med i stämningen och pulsen blir hög och stirrig.

Jag önskar att alla överfulla kids ska slippa allt det där man är rädd för att de inte ska slippa, jag önskar att det ska vara fred idag.

utbrott

Klassträff, glass i solen, ögonkontakt, hjärtklappning, undran. Vänner, mat, promenad, sköna fåtöljerna och total beslutsångest.

Jag börjar bryta mig ut ur den där lådan undanstoppad på vinden och den friska luften gör mig yr.

blurr

Hela veckan har jag bara längtat efter att få sova, och hela veckan har det varit värt att gå som i ett töcken. Idag blev det ju dessutom vår, fastän jag knappt märkte det.

varsel

Bussen med den propra uniformschauffören pajade mitt på gamla E4an och det var 40 minuter tills nästa buss skulle komma. Det var bara att sätta upp tummen. Just när jag började tappa tron på att folk som reser ensamma i sina jävla bensinmonster hyser någon empati över huvud taget, så stannade en snäll biomaskinist och körde oss hela vägen in till stan.

Det konstiga var att jag hade känt på mig allt redan innan. Man kanske skulle ta och lyssna till sin intuition lite oftare.

konstiga byxor 2

Det är redan måndag och jag kan bara inte sluta le.

Idag har jag hälsat på Varma Gubben vid ån. Jag satt där en stund och kollade på vattnet och himlen, men sedan vände jag mig och tittade på folk som cyklade förbi på cykelvägen. För ovanlighetens skull, och kanske för att jag ville ha så stor kroppsyta som möjligt mot varma gubbens värme, satt jag med benen rakt framför mig som ett L.

Det kom en tjej cyklande i väldigt färgglada mönstrade orangerödgula byxor. Eftersom jag ännu inte lärt mig att ta på mig glasögonen innan jag går ut måste jag kolla ganska länge på saker och vänta tills de kommer ganska nära för att få en uppfattning om hur de egentligen ser ut. Så jag höll kvar blicken vid hennes byxor, och försökte då och då reka lite med hennes ansikte ifall det skulle vara någon jag kände (vilket var onödigt eftersom jag ju ändå inte såg så bra). Fast mest kollade jag på byxorna. Somliga skulle kanske säga att jag stirrade.

När hon kom lite nära kollade hon tillbaks. Naturligtvis. Om någon sitter på en varm bronsstaty som ett L och stirrar på ens byxor så vill man förmodligen se vad som pågår. Så blev jag plötsligt medveten om att jag också hade färgglada illorangeröda byxor på mig. Säkerhetskollade ner lite på dem, och tittade sedan tillbaka på hon som cyklade. Hon höll på att spricka, och jag också, och så började vi att skratta precis samtidigt. Åt varandras konstiga byxor eller för att vi var så fina eller för att jag satt som ett L eller något helt annat, men det blev så bra, och jag gick därifrån med ett gulligt leende och gjorde goda gärningar i flera timmar efteråt.

alldeles alldeles

Helgen har varit klockren från början till slut, och nu smälter jag kvällen med hettande utomhustkinder i väntan på en gourmétkocks gästspel i köket.

Det bästa, det allra allra bästa, är att jag har fått två nya kompisar som har lika dana konstiga hippiebyxor som jag har. Inatt var vi uppe och inväntade soluppgången vid sjön och såg dimmorna dansa, och byggde sedan sovplats vid öppna spisen i det redan ljusa rummet.

Det går nog inte att säga så mycket mer än så. Jag mår som dimmorna och skogen.

storasyster spanar

Han tvärs över gården som är i bar överkropp så ofta har visst polisonger. Och jävligt dålig smak i sovrummet. Glittriga lila ljusstakar med rosa ljus i. Han måste vara ihop med en fjolltjej eller en fjollbög, men jag får aldrig reda på vilket för de har fasta platser vid köksbordet och den andra sitter alltid undanskymd.

Det spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste kanske ändå är att jag har fått nya glasögon så att jag kan upptäcka alla dessa otäcka vardagsdetaljer.

I TV-nazistens fönster syns däremot intet nytt. Bara TVn som står påslagen, dag och natt, kvällar, helger, lov. Det måste ju vara bättre att kolla på tv istället för att vara ute och nazista ner folk eller i allmänhet sprida sin främlingsfientliga aura till andra levande organismer.

Det är mysigt att ha ett helt upplyst hus framför sig att sitta och hitta på historier om under småmörka kvällar. Undra varför de med gröna gardiner aldrig skaffar nya persienner, och fundera på vad de med haschlampan egentligen odlar. Kolla ner på den lilla killen i fotbollströja som skjuter straffar nästan varje dag. Blir han fotbollsproffs någon dag? Och hon stalkern med nya brillor, vilken lägenhet är egentligen hennes?

kras

Jag är värd något alldeles underbart. Livskvoten säger att jag har tjänat ihop till det nu. Istället får jag ensamhet och tomma drömmar.

Det är nåt som inte stämmer.

Ikväll är himlen blå, forsen sval och månskärvan stor och tunn. En perfekt natt för att hasa ensam i för stora skor.

deltest 1: "de roliga rutornas lek"

Rädda mig från gråa tisdagars meningslöshet. Vem kunde tro att ännu ett begåvningstest för barn kunde balansera så nära tråkdödens brant? (Kanske en och annan som tidigare spenderat timmar med att utföra ett begåvningstest för barn. Nåja.) Jag sliter mitt skitiga, felfärgade hår efter den tionde instruktionen i rad som lyder "visa med pantomim, gester och miner att barnet ska lägga kortet i rätt fack".

Nu luktar det mat i hela mitt sovrum. Det är väl någon granne som steker kött och vitlök, lyckligt ovetandes om att fläktsystemet är kopplat ut i friska luften via min garderob.

Det där med mat känns förresten mindre och mindre som min grej. Tacka vet jag äpplen och välling.

Och var tusan hålls mötet i kväll? Har tid men ingen plats.

Det är tur att jag har ett så hälsosamt och välorganiserat liv.

att lukta sig mätt...

...gick inte vägen idag heller.

Tack Elin för sköna råd och formuleringar.

här ligger jag och vegeterar

Efter cykelturen. Veggosmoothie med fryst majs och hallon. Mensvärk. Väntan, längtan, handlingsförlamning.

Är jag en målsökande missil eller bara en slött vegeterande organism?

Kontrasten mellan de två gör att det varken blir hackat eller malet.

Nu öser grannarna arabisk musik nere på gården, gräsmattan lever, livet är vitt och mjölkigt med små virvlar.

innan jag dör...

Innan jag dör ska jag berätta för dig om den där svanen och allt annat. Jag ska se världen och finna ro i den och i mig själv. Jag ska tala om för alla människor hur mycket de betyder, jag ska dansa vid havet, bli kär, uppleva rymdens magi. Innan jag dör ska jag bli någon, göra något, lära mig det där som ännu inte blivit av. Läsa den där boken, sjunga de där sångerna. Så jävla romantiskt ska det vara, innan jag dör.

När jag skriver journal är jag så noggrann att det inte skulle göra något om jag dog, allt är uppmärksammat och tydligt dokumenterat. Om de begraver min unga kropp i vårjorden (efter trafikolyckan, den oväntade sjukdomen med snabbt förlopp, kometanfallet från rymden...) kommer de i alla fall tänka att jag var en jävel på att skriva journal.
-Hon hann inte göra så mycket, flickan, kommer de att säga.
- Hon var ju trots allt bara 25, men jornalerna var pricksäkra. Bara att ta vid där hon slutade, som om ingenting hade hänt.

Livet sida upp och sida ner verkar däremot som vanligt mest bestå av oavslutade projekt och ständigt nya att-göra-listor. Jag tror jag ska börja med Dalai Lama, och sedan ta det där med svanen.

Att göra attgöralistor

Att göralistor att göra:

Tågbiljetter att bokalistan
Att göra under terminenlistan
10 sätt att skaffa bättre självförtroendelistan
Att göra innan jag dörlistan
Stegvis frigöra sig från listorlistan... aaah!

Bert Karlsson, ät min mens.

Jag har en plan som går ut på att radera Bert Karlsson ur alla människors minnen fullständigt, från tidernas begynnelse och i hela evigheten. Det är en skam att den mannen får vistas i närheten av media över huvud taget.

Jag har ett citat från honom urklippt på kylskåpet:
"Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter blir smittad av en flykting. Han talar så fint om flyktingar, men han skulle bo ett tag i ghettona de skapar:.."

Året är 1992 och den aktuella smittan som diskuteras är i det här fallet HIV.

Men nu sitter Bertan och kommenterar ungdomars talanger i lekprogram i TV 4. Han verkar inte ha uvecklat sin empati och människosyn märkbart sedan sin karriär inom ny demokrati. Så jag önskar att nästa gång han travar in i studion för att ta plats vid sin maktdrypande stol, ska alla bara titta frågande på honom och säga "Vem är du? Gå ut samma väg som du kom. Du luktar hat och förödelse lång väg, låt oss göra vår TV i fred".

Det där med totalradering ur minnet är inte så osannolikt som det först kan verka. Kan man gladlynt glömma bort vad som sades för 15 år sedan kan man väl lika gärna fortsätta ända fram till nuet.

rapid eye movement

Just när jag trodde att allt hade gått över så smidigt och lätt kom du tillbaka. Nattetid. I morgondiset (och jag har fortfarande inte skaffat persienner, kanske får jag skylla mig själv) när solen tränger in genom den tunna gardinen lite tidigare än vad som egentligen kan önskas. Nu fyller du mina morgnar och förmiddagar med den där tomheten igen. Paradoxalt är bara förnamnet.

Inatt flydde vi förresten från ufon, jag var livrädd men du var i alla fall nära. Utan att vara rakt inpå. Som en osynlig ring hela tiden ritad kring oss.

Hallå, mitt undermedvetna, kan du förklara det här? Mitt hjärta är fjäderlätt och kan rubbas av minsta pust. Vad är meningen med att gå omkring med det här stora läckande hålet hela tiden? Det vore kanske trevligt att någon gång bara få flyga.

påskdagen 2007

Idag står hemmasängen oanvänd.
Morgondrömmar, halsont, lärakännafrukost.

Idag regerar söndagsidiotin.
Impulsbrist, oavbruten vispop, kall risgrynsgröt.

Idag står idealen och faller.
Ensamhet mot tvåsamhet, kärnfamiljspiedistal och utanförskap.

Idag är ensamheten på besök.
Konståkning på tv, tårar, tom längtan.

Idag går en ofångad dag och kommer aldrig åter.

flyttflykt

Stuva in grejer i släp på ett kaosartat sätt, och när det är till bredden fullt upptäcka den där extra lådan/möbeln/säcken som också måste med. Försöka placera 130 centimeterskaktusen utan allvarliga personskador, lyfta om, justera det sista.

Lämna nyckeln.

Och så hej då.

HEJ DÅ!!! Å! Å. å. å... Ekande tomhet.

Idag var det inte ens mina grejer det handlade om, och ändå sliter det en del innuti. En flytt för mycket i livet kan ha orsakat överkänslighet, veka flyttnerver, instabil mobilitetsstörning. Jag vill bara gråta. Eller en gång för alla flytta klart. Sälja alla tunga möbler, göra mej av med allt och bli den rotlösa fjärilen som kan slå sig ner vart som helst och därmed inte behöver stå ut med ett enda uppbrott till.

underbar himmel

Danslokalen var upptagen, så vi tog med oss en bärbar spelare och ställde på bryggan vid ån, och dansade oss snurriga i solnedgången ända till mörkret. Gatlyktorna speglade sig i det stilla vattnet till jive och polska i varm vårkvällsluft. Uppsala har nog aldrig varit finare.

vardaglig helg

Varför försvann du bara igår? Jag vill ha mer. Jag vill ha morgongos i solen, mackor i sängen, nudd på näsan, stretchiga kurr tillsammans. Med dej? Men med någon. Kom tillbaka och fyll ett rum med ditt långa hår och din lilla varma tunga tills dess.

meningsfylld

Man måste må bra för att ha tid att ha tråkigt. När man har tråkigt vet man att man mår bra.

Eller?

När man har tråkigt mår man inte riktigt bra. Fast inte heller så dåligt att man måste fokusera på hur man mår, för då har man inte längre tråkigt.

Eller?

När man har tråkigt vet man att man antagligen har varit med om något roligt lite tidigare under dagen eller veckan. Då mådde man antagligen bra. Eller väldigt väldigt dåligt, och att det faktum att man har repat sig utan att återuppta någon spännande aktivitet i så fall orsaker tråkighet.

Elleeeeer?

När man har tråkigt lever man inte i nuet. Och knappt i verkligheten heller.



Idag fick jag nästan en utomkroppsupplevelse på yogan. Jag ramlade ner i ett stort svart och skräckvaknade sekunden innan jag var borta. Kroppen snurrade åt ena hållet och huvudet åt andra hållet. Det är andra gången det händer och jag undrar om jag kommer att våga fortsätta falla nästa gång. Och var jag i så fall hamnar.