att läka ett köttfärshjärta

Ikväll har jag beställt skivor, simmat och sedan haft romantisk middag med mig själv. Det var det enda rätta för mitt sargade köttfärshjärta. Bill Evans i stereon, ett glas rödvin och en grym veganpizza i ugnen. På en söndagkväll med tända ljus. Precis lagom mix av förbjudenhet och njutning. Faktum är att jag är så nöjd att jag härmed vill dela med mig av den nykomponerade pizzan:

Tomatsås
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
500 g krossad tomat
ett kläm tomatpuré
salt, svartpeppar och lite socker.
en skvätt rödvin

stek den gula löken i olivolja. ha på resten och mixa med stavmixer. låt det stå och puttra medans du gör degen och det andra joxet.

Deg
2 dl vetemjöl
2 dl grahamsmjöl
1 tsk salt
lite bakpulver, kanske nån tesked.
1/2 dl olivolja
2 dl vatten
fyll sedan på med vetemjöl tills det blir en lagom degig deg.

Pålägg
skivade färska champinjoner
hackade bitar av sojamarinerad tofu, ganska stora
bladspenat, färsk eller fryst
frysta örtkryddor, typ provencale
svarta oliver, hackade
klickar av kikärtsröra (mixa ett par deciliter kikärter med salt, 2 vitlöksklyftor, olivolja och ca 2 msk pressad citron)

ringla olivolja över skapelsen och grädda i 200 grader i ca 20 minuter. ät och njut av friheten, gärna med ett glas rödvin till. Pianojazz och tända ljus rekommenderas.

bevare mig väl, bevara ingenting!

Inatt drömde jag att Paulo Roberto tafsade på mig. Jag försökte skälla ut honom och då tafsade han en gång till.

Den homofientliga kampanjen i tunnelbanan, utförd av den USA-inspirerade klubben Bevara Äktenskapet, kan ha haft något med min dröm att göra. I själva verket tror jag att de helt och hållet är skyldiga till den. Deras kampanj är ju ungefär som att bli tafsad på av Paolo Roberto. Jag tror förresten att han är smygbög. Typiskt gamla boxare (som av sin sport blivit både fula och dumma i huvet), att istället för att våga komma ut ägna sig åt naziliknande propaganda.

Är det förrsten någon mer än jag som ser likhet mellan detta äktenskapliga budskap och 80-talets "BSS - bevara sverige svenskt"?

vardagsmystik

Gud så ljuvligt. Noll nya mail i inkorgen! Ibland är det förvånande att man kan bli så glad över att ingen har försökt ta kontakt med en på över 12 timmar. Men ja, ljuvligt är det.

Idag cyklade jag för andra gången på kort tid till klåpar-djuraffären Gunnars Hund & Katt. När jag kom in fick jag en tinnitusattack av den vansinnigt höga bing-bong-signalen som kom av att jag gick in genom dörren. Sen var det jag skulle köpa slut. Jag hade anat att det skulle vara just så, och ändå blev jag lite ledsen över att ha cyklat dit alldeles i onödan. Jag kände att Gunnars Hund & Katt hade lurat dit mig med ett lock-erbjudande som uppenbart var alldeles för bra för att vara hållbart i längden. Men på vägen mötte jag tre mystisk människor, och det gjorde mig lite munter:

En kille som cyklade runt med en kaffekopp i handen och såg oerhört glad ut.
En gubbe i basker som såg lika glad ut han.
En kort, tjock man med meterlångt (nästan i alla fall) rött skägg och rött spretigt hår som stack fram under någon slags huvudbonad. Han hade små runda svarta solbrillor (trots att molntäcket låg tjockt som kornmjölsgröt) och en gigantisk väska. Vem kan han ha varit? Kanske en seriefigur?

krigsstigen

Jag älskar mitt liv i min queerfeministbubbla. Det ska man väl helst inte göra. Helst ska man väl vara öppen och härlig och se det goda i alla människor, och inte vilja isolera sig från alla tråkiga otrevliga dundersvensson som har fördomar mot hur man lever.

Men livet blir enklare med isolering. Bara en sån sak som att slippa höra:
- vegan? är inte det JÄTTESVÅRT? så du äter bara grönsaker då?
varenda jävla gång det är dags att äta på jobbet eller var det nu råkar vara där folk är kötthetsare. Det är helt förbjudet att vara 25 år och präktig psykologstudent och besvara de två standardfraserna med

- jaha, mördar du djur, är inte det jättesvårt och jättedumt? så du äter bara likdelar då?

Det enda man får säga är istället (med ett milt, närmast frikyrkligt, leende):

-nejdå, det är ingen fara. jo, om du till exempel räknar bröd, glass och pasta som grönsaker så är det det enda jag äter.

Sen får man låta dem smaka av den veganska maten och se deras förvånade uttryck när de säger
- ja det här var ju riktigt gott. PERSONLIGEN så tycker jag ju inte så mycket om kött.

Jag får skvasår i öronen av de där kommentarerna. Om folk vill mörda djur och öka på sin koldioxidkonsumtion kan jag inte hindra dem, men det vore härligt att få slippa lyssna på deras ansvarsbefriade kommentarer på repeat som matunderhållning.

utbränd hippiegumma ska jag bli

Hur vet man om man är utbränd ligth?

Kan apati och illamåendehunger vara symtom?

Idag har jag i alla fall simmat och lärt mig hur man botar vestibulit. Kanske skulle starta mottagning i vardagsrummet. Jag har ju efter vitlök-i-fittan-incidenten en lite hemlig identitet som hobbygynekolog, så det är väl bara att fortsätta på den linjen.

att göra: grupparbete, jobbet, krossa patriarkatet...

Stressens käftar nosar mig i nacken, armarna pirrar och magen suger, hjärnan går på högvarv och producerar konstiga tankar jag inte kan kontrollera. Idag blev jag i alla fall nästan klar med en hemtenta. Firade med att läsa om de fällande domarna i stureplansmålet. Smart. Nu är jag på manshatarhumör och ska åka till jobbet och vara jourvak åt ett självmordsbenäget våldtäktsoffer. Bäst att at med en Dalai Lamabok för att inte helt explodera över patriarkatets alla idiotiska upptåg.

alla barn är allas barn

Den meningen har farit runt i mitt huvud ett ganska långt tag nu. Alla barn är allas barn, och jag kan känna något som ligger väldigt nära förakt för alla som skiter i det. Alla som bara bryr sig om sig själv och sina egna och sitter i sina välstädade MIOhem och fasar när morgontidningen skriver om mord och våldtäkter och misshandel och missbruk samtidigt som nån bakfull jävel med ångest på andra sidan stora vägen spöar sin fru inför barnen som rymmer ut och leker ensamlekar för att slippa se.

livets små projekt

Jag försöker bygga en handikappanpassad leksak åt min nästan blinda katt av ett rött cykellyse. Det går sådär.

lesbian wannabe

I helgen har jag fått mig en mental omgång som heter duga. Femival, gaystudentfest cykeltur till psykologläger. Som vanligt i psykologsammanhang var det en onaturligt stor representation av homo och bi-tjejer närvarande. Hamnade vid middagen med ett gift flatpar som totalt körde sönder mina tappert hopkämpade bi-argument om att heterolivet kanske inte är så illa ändå. De har båda levt i heterorelationer och menade att om man väl har provat att vara tillsammans med en tjej vill man aldrig i livet ha en kille mer. De såg riktigt olyckliga ut över mina tafatta motargument, på ett sätt som var tillräckligt empatiskt för att jag skulle förstå att de ville mitt bästa genom att försöka övertyga mig om att satsa på flatlivet från och med nu.

Faan. Var finns det röda pillret som slutligen knuffar mig över kanten till lesbiskhetens land?

Lebbglamouren fick ytterligare fantasiglittestoft när vi gjorde en övning i dans, där man skulle blunda och bli ledd runt i rummet av personer man inte visste vilka det var. Det var helt uppenbart att de långa personerna med stora händer (uppenbarligen typiskt manliga kroppsegenskaper) tog ett hårt grepp om axlarna, gjorde ryckiga och osmidiga rörelser på ett sätt som kändes otryggt och hackigt. Dominant kanske. Eller bara "manligt". Tjejerna gjorde mjuka sköna rörelser som ingav trygghet och värme.

Efteråt fick jag aggrofnatt och svor för mig själv: "är det såhär det ska vara?!". Jag menar, är det såhär ens relationer till män också är? Ryckiga, hårda, tafatta, osmidiga och fyllda med dålig kommunikation? Vill man ha sex med såna männiksor? Vill man leva tillsammans?

Ja ja, jag vet att inte alla män är helt överflödiga, det är bara lätt att bli lite trött å sina egna och medsystrars vägnar när man måste konfronteras med den obehagliga verkligheten.

En effektiv lösning skulle kunna vara att ha en slags omvänd värnplikt där alla män som normalt skulle hamnat i lumpen får lära sig om könsmaktsordning, gå i kommunikationsterapi och träna på ömsinta smekningar. Det vore en fredsåtgärd som hete duga.

drift

Om jag inte får hångla snart kommer jag att explodera i perversa uttryck! Jag har ännu inte klart för mig hur dessa kommer att se ut, men det känns som att nästan vad som helst skulle kunna hända.

varsågod, en filmkväll

Jag håller på och kollar på den tyska dokumentären om livsmedelsindustrin, "vårt dagliga bröd". Om jag fick önska en film som hela västvärlden skulle kolla på, så skulle det vara den. Så jävulskt stark. Och på temat bröd är här ett recept på en schysst vegankladdkaka:

150 - 200g mjölkfritt margarin, smält.
3 dl mjöl
3 dl socker (eller 2 vanligt - 1 farin)
1 tsk vanilj
1 dl kakao
1 dl sojamjölk (har den bindande effekten som ägg har i köttkakor)

sen kan man ha i 1 msk kaffe, en mosad banan eller en näve hackade jordnötter/valnötter.

Gräddas i 175 grader i 20 minuter. Måste svalna innan den stelnar, och har bäst konsistens om den fått stå över natten och riktigt sätta sig. Har upptäckt att den också är god fryst. Vill man göra en riktig räddavärldenkaka ser man till att ha ekologiska ingridienser och rättvisemärkt kakao. Puss alla som vågar se filmen och äta kaka samtidigt.