regnbågsfolk

Det finaste med regnbågen är att det känns som att man sitter rakt under den, eller mitt i.

krutspelare sökes

HM är så fulla av fula trix! Idag blev jag påmind om att deras speglar är lite lite konkava på höjden, så att man ska se lite smalare och snyggare ut. Smal är ju förstås automatiskt lika med snygg. Och när man känner sig snygg blir man glad och vill köpa mer.

Möjligtvis blev detta i kombination med de senste veckornas drägg-män i min närhet droppen som fick hatbägaren att rinna över. Nu är jag på krigsstigen, och väljer denna gång att rikta allt hat mot mansdominansen i musikbranchen. Waah waah illvrål. Man kan ju inte ens gå på sommarens underbara festivaler utan att drabbas av patriarkatets irrläror. Det värsta var när jag fick höra att uppsala reggaefestival bara har bokat in en enda kvinnlig artist (av tjugofem). Resten är mer eller mindra homofoba gubbslem med ett och annat undantag.

25 års erfarenhet av livet har lärt mig att det inte tjänar mycket till att sitta hemma och vara förbannad. När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något, och så vidare. Så därför, för helvete. Nu ska jag starta ett separatistiskt reggaeband!


Sökes: instrumentalister och rytmälskare, samt eventuellt en musiklärare.
Finnes: förbannad låtskrivare med djembeambitioner.

något att fira

Nu är det bara en timme och en kvart kvar, sedan kommer den. Den menlösa åldern 25. 26. 27. 28. 29... siffor kan ta sig i arslet.

Fylla år. Alltid en tom dag.

Jag brukar ha som tradition att gråta på min födelsedag. Gråta över livet, gråta över att ingen är hemma och kan komma och hälsa på, över att någon faktiskt kommer och hälsar på, över att ha blivit född eller över hur det hade varit att inte bli född. Över ensamhet, tvåsamhet, trevligheter.

Det praktiska är att jag alltid får en gråtdag som regelbundet återkommer. Som en sorts present i sig. Det opraktiska är att man ska vara glad och full av kalas och livsglädje på just den dagen.

Jag borde välja en annan dag. Det finns ingen bra anledning att gråta på just födelsedagen. Men jag kan inte hjälpa det, det är något i mig som blir så skört och sprött runt midsommar.

sov du lilla hjärtat

Att bojkotta traditioner är alltid så befriande. Igår blev det pizzaätning inomhus med J&E, och har man bara bestämt sig för att traditionerna mer är en tvångströja att känna sig misslyckad i, slår det aldrig fel med en motaktion. Kvällen blev toppenfin och lugn.

Samma sak gäller nog tvåsamhetshetsen och heterohelvetet. Jag försöker hela tiden att komma fram till att heterosvenssonlivet är avskräckande, men lyckas sällan samla bevis varken mot eller för.

Firade det svenska ljuset med att försöka sova på balkongen, men vaknade som vanligt av att det regnade mig i ansiktet i gryningen. Att vakna halv fem på morgonen av våta kalla droppar mot huden är ändå härligare än man kan tro. Jag log hela vägen till sängen, där jag raskt däckade och vaknade alldeles för många timmar senare.

På tal om att vakna förresten. När jag åkte tåg för en vecka sedan, väcktes jag ideligen av min guldskobeklädda sätesgranne som satt vid fönstret och skulle gå och köpa kaffe/gå på toa minst en gång i timmen. Det blev rätt många gånger under en 7-timmarsresa. Varje gång hon väckte mig sa hon något socialt. En av de sista gångerna ryckte hon mig i armen på ett väldigt rytmiskt och lite hastigt sätt, samtidigt som hon kommenterade:
- Å, egentligen är det synd att väcka dig, du sover så fint. Du har ett så gott sovhjärta.
Jag tyckte också att det var synd att väcka mig, men den som någon gång provat att vara ytligt social tre sekunder efter att man blivit väckt av en främling, vet att det är näst intill omöjligt.
- Mmm öööh, svarade väl jag slagfärdigt.

Efteråt har jag tänkt på att det var ett fint ord, sovhjärta.

de stora sakerna i livet

Idag har jag gjort något mycket viktigt inför min blivande psykologkarriär. Jag har för första gången handlat på Gudrun Sjödén. Det känns stort. Funderar på att skriva in det i mitt CV.

Sedan fick jag reda på att mina två span har blivit kära i varandra. Välkommen till heterohelvetet. I ren desperation gick jag och piercade örat. Fint.

Pappa har blivit kompis med min hemkunskapslärare från högstadiet. Han skulle hälsa henne att hon höll på att sumpa intagningen till gymnasiet med sin snåla betygssättning, sa jag. Det gick han med på. Sedan fick jag tårta och berättelsen om när jag föddes.

Ibland känns det inte helt otänkbart att tillverka en liten människa innuti sig trots allt.

knarkarkatt

Vilka ligister till sällskapsdjur man har fått. De två kattdjuren attackerar ständigt varandra i sovrummet, helst när jag sover. Sessan gjorde just en offensiv attack från ovan mot Ninja som i godan ro tuggade lite på mattkanten. Jag kan inte låta bli att undra hur det känns att vara katt och få en annan katt hoppandes rakt på ens rygg. Lika otrevligt som om en människa skulle landa på mig ser det inte ut.

En gång har ninja lyckats skicka ett msn-meddelande med innehållet "öööööööööööölllll mmmmmmmmmmmmmm". Och nu ligger han på sängen och hugger i sig en tändare, troligtvis i hopp om att få en rejäl dos tändargas i sig. Vad försöker han säga oss? Jäkla missbrukardjur.

röda solexem

Det sämsta med solvädret är att jag måste lukta lika dant som alla andra. Som glasstanten, tjocka gubben som gillar thailand och alla med små dyra guldväskor. Sliskig solcremelukt.

Har haft Dia Psalmas "sol över oss" på hjärnan" i tre dygn nu. Kollade upp texten och kom fram till att en lär få sitta i ett tag till och fara runt i fonologiska loopen:

solen lyser över vår stad
över hålet i skyn
fastän solen lyser är ingen glad
för den bränner upp hyn

och isen i norr smällter snabbare idag
än den gjorde förr
snart är vattnet vid vår dörr

havet är spetsat med guldet så svart
som vi har hällt ut
skogen och sjön dom surnar ikapp
medans vi köper krut

vi har solen över vårat tak
vi har marken under vår fot
vi har vinden bakom får rygg
vi har världen framför oss
kan vi inte se
att vi har allt

(det här är inte hela texten)

avslutningen

20x2 kramar, små fina lappar, hejdåbrev och en oanvändbar keramikpresent. Hejdååå.
Och så plötsligt är jag ledig, fri, utan snören, inget ankare. Bara den där diffusa sommaren då man plötsligt har all makt över sitt eget liv men lite mindre makt över ekonomin, tiden, vädret.

Men ändå. Att bara kunna packa väskan och dra. Nya tältet står i ett hörn och lockar förföriskt. Snart snart.

Jag förstår mig inte på tid.