arbetsknark

Det känns förbjudet att erkänna, men jag bli så lycklig av att jobba. Ja, lycklig. Inte glad eller nöjd, utan lycklig. Det känns så uppfyllande och fint att få vara nära människor i kris, ångest och vardag och försöka förstå sig på dem. Min frontallob bultar av tillväxt och duktighetsdioderna blinkar på för fullt. Att få betyda något för någon som verkligen behöver är en del av meningen med livet för mig.

Jag har aldrig velat vara en sån som älskar sitt jobb mer än fritiden. Kanske dags att skaffa annan fritid?

att kurera sig

Huvudvärken och det ymniga snorandet kom precis lagom till kvällen, när de flesta sakerna i kalendern redan var avprickade. Så istället för rolig kväll med lindyhop fick det bli soffliggande, knackiga tycka-synd-om-sms och en kopp varm buljong. Eller jah, buljongen var slut, så istället för en kopp varm buljong så hällde jag upp en härlig portion med örtsaltvatten.

Kanske lika bra, det är ju ändå bara transfetter i buljong har jag hört.

Idag har jag fått så mycket sms om burmaprotesterna att jag blivit aldeles glad. Gud vad alla ska vara röda och solidariska imorgon!

pälsdjursaktivist

Det tycks vara så att vi hyser en homofob Felis Catus. Idag hade någon av de små pälsbeklädda vännerna letat upp ett regnbågsfärgat handledsband, placerat det vid dörren och därefter placerat en kraftig spya ovanpå. Politiskt statement au chat?

obalans

Nu badar jag i alla måsten. Hemtentan, mötet, danslektionen, skriva den där artikeln och göra intervjun, kanske lyssna på någon av alla nylånade skivor eller på tystnaden, cykla, promenera, laga mat, äta nyttigt, ringa folk som behöver bli ombrydda, åååh vad mycket folk det finns. På facebook har jag 90 vänner och jag kan bara tänka att det är ett jävla hyckleri, jag har inte tid med 10% av dem ens och att kalla det vänner är som att säga att man har börjat träna när man har gjor en situp ur sängen på mogonen (vilket jag förstås också borde börja göra, träna alltså).

Allt det där står och knackar på min axel och vill bli gjort, jag lägger in det i plastfolie i kylen och tänker istället bara den intelligenta tanken "jag vill hångla" om och om igen.

fröken K

Barn är inte kloka. Gick förbi ett dagis på väg hem och där stod ett specialbarn och tryckte näsan genom det gröna rutiga trådstaketet:

-Hallååååååå, STANNAAAAA, stanna dåååå, duuuueeee!

Jag stannar och vänder mig mot honom.

-Är du Joooeeeels mamma?

-Nej, det är jag inte.

-Är du inte Joels mamma?

-Nej.

-Karls mamma då?

-Nej, jag är ingens mamma (thank god, se nedanstående inlägg...). Ha en bra dag, hej då!

Specialbarnet springer efter mig på insidan om staketet i oväntat hög hastighet eftersom jag går i ganska normal takt på gångvägen på utsidan.

-Stannaaaaa!

En rosa typ hakar på och börjar också springa efter. De vrålar i kör:

-Stanna stanna stanna stanna! ÄÄÄR du inte Joels mamma?

-Nej, jag har inga barn så jag är ingens mamma.

-Har du inga barn? Vem är du då? Vad heter du?

-Karin.

-SARA! Heter du Sara, är du fröken???

-Nej, jag är inte fröken heller.

-Om man heter Sara är man fröken.

abortångest

Det fantastiskt vinklade abortprogrammet i SVT lämnade mig med ett och annat bryderi.

Varför hade de inte med någon ung tjej som berättade om att hon gjort abort och var nöjd med det? Skulle det rasera hela den bräckliga kontruktionen av abort-är-farligt-och-hemskt-argument? Eller fick de inte tag på någon sådan tjej, för att de flesta tjejer som är nöjda med sin abort känner skuld över att de inte mår dåligt och därmed inte vill skylta med det i tv?

Jag gjorde abort för tre år sedan och levde med den där skulden ända tills jag lite av en slump hamnade på en föreläsning med RFSU-ordföranden som framställdes som så oempatisk och rigid i programmet. Det hon lyckades förmedla under två timmar fick mig plötsligt att känna mig normal. Min totala nöjdhet över att ha tagit rätt beslut var sund och behövde inte beläggas med skuld och skam. Jag gick därifrån med en oerhörd känsla av lättnad som sedan dess alltid har funnits kvar. Abort var ett av de bästa beslut jag tagit i mitt liv. Jag hade blivit en värdelös morsa i det stadiet i livet och den halvalkoholiserade upphovsmannen var inte heller någon höjdare på föräldrafronten. Att behålla barnet hade varit ett livslångt trauma för mig och det lilla liv som nu aldrig fick bli. Ändå tyckte jag att det var fel på mig som inte reagerade som de tjejerna i det där abortprogrammet.

Jag är så tacksam mot RFSU och deras lilla men ovärdeliga hjälp.

chipsrelationer

Hemmafest igår. Hösten är full av dem, och det är toppen! Slippa gå ut och skrälla på nation måste vara det bästa. På småtimmarna hamnade jag liggandes i sängen med Frukt och Långa Farbrorn, i en diskussion om relationer och monogami. LFs liknelse berikade min kväll:

De flesta personer har någon sorts chips som favoriter ganska stabilt under många år, kanske hela livet, oavsett om det är grillchips eller sourcream & onion. Man har sina favoritchips som man alltid återkommer till men tycker också om att då och då smaka andra sorter, kanske dill och gräslök till exempel.

Om det nu skulle vara så att någon bestämde att man aldrig mer fick äta någon annan sorts chips än favoritgrillchipsen, skulle man vara nöjd i början och äta mycket grillchips. Efter ett tag skulle man ändå börja längta efter andra smaker, och ju mer man tvingades välja grillchips desto mer irriterad blev man över att aldrig få prova något annat. Man skulle tröttna och vilja äta chips allt mer sällan, eller kanske till och med utveckla en frustration mot sina tidigare favoritchips, börja hata dem.

Det det blir bättre om man får smaka andra sorter ibland, för att sedan återgå till sina favoriter.

det nya internetsamhället

Idag gjorde jag en ful sak och kapade en viss fotografs blogg. Ibland är det ganska roligt att kommunicera med varandra via bloggar.

kvantpsykos

veckans citat, efter fallbeskrivning under två timmar i helklass:

"kvantfysik och psykos ligger väldigt nära varandra, tyvärr"

jotack bra

I dagarna har jag insett att jag har mått så himla bra på sistone. Saker är stabila, jag är glad när jag vaknar och har energi till att älska och till att förändra världen. Det är som att jag knappt vet vad jag ska skriva för att jag mår så jävla bra. Känns ovant att strutta runt och vara glad och positiv hela tiden. Jag har gjort en massa oväntade, driftiga och sociala saker, fixar kalas och slår in smååå småå paket som passar bra åt olika håll. Och nu har jag fått två nya flator i klassen som jag tror kommer rädda mina kommande terminer från total undergång i heterohelvetet. Marveilleux!

18%

Ur DN kulturs intervju idag med Isabella Lövin:

"Om man vill gå ner i vikt kan man dra ner på godis istället för att börja äta utrotningshotad fisk."

"-Det är ju läskigt med de här nya dieterna, där alla ska äta mer fisk och kött. Kött står för 18 procent av växthusgaserna. Vi ska inte äta högre upp i näringskedjan, utan lägre."

Word. En vän berättade att han hört en sur gubbe i Ring P1 som aldrig skulle anställa en vegan om han hade ett företag, för de måste ju spendera halva dagarna med att äta om de ska få i sig allt. Hur stor och utbredd får okunskapen bli? När ska folk haja att vi inte kan hålla på och ta "odla" upp och ta livet av levande varelser för att sätta i oss dem utan att ifrågasätta? Hur länge ska vi titta på när jord och djur lider bara för att "det är ju gott juh" och "man blir ju inte mätt annars"? Ärligt talat känns köttätandet lite som en masspsykos eller en ganska pervers gruppaktivitet som skulle kunna klassas som störning av en vegetariansk majoritet.