Det känns förbjudet att erkänna, men jag bli så lycklig av att jobba. Ja, lycklig. Inte glad eller nöjd, utan lycklig. Det känns så uppfyllande och fint att få vara nära människor i kris, ångest och vardag och försöka förstå sig på dem. Min frontallob bultar av tillväxt och duktighetsdioderna blinkar på för fullt. Att få betyda något för någon som verkligen behöver är en del av meningen med livet för mig.
Jag har aldrig velat vara en sån som älskar sitt jobb mer än fritiden. Kanske dags att skaffa annan fritid?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar