stolthet eller folkmusik

Imorgon börjar årets mest hajpade vecka. Pride och Urkult på samma gång. Jag är lika splittrad som alltid, men tre dagar på varje ställe blir nog fint.

Passande har jag fått en svampinfektion från helvetet. Mitt livs värsta hittills, tror jag. Och som om inte det vore nog har jag min kropp även sett till att dekorera mina nedre regioner med en megastor infekterad knöl i ljumsken. Risigare fitta får man leta efter. Suck. Man skulle kunna tro att kroppen försöker säga mig något. Eller ja, säga och säga. Snarare vråla:
"Du kommer aldrig att få ligga, det spelar ingen roll hur goda förutsättningarna är!".

Inatt drömde jag att jag hånglade med TVÅ av gubbarna på jobbet. Fy faen. Borde kanske bara acceptera tecknen, predika ödets makt och gå i kloster med en gång.

den flytande skalan

Ibland blir jag rädd att jag egentligen är hetero. Att alla fantastiska tjejer bara har varit en dröm, att jag kommer att stå där i vit brudklänning en vacker dag med en skäggig jävel i traditionell svart kostym och utbyta guldmetall och frihetsinskränkningar. Heterobröllopet har i min fantasi blivit lite av en symbol för något mardrömslikt stereotypt. Heterohelvetet personifierat.

Om jag var lesbisk vore det en annan sak. Då skulle jag veta att det aldrig kommer att bli sådär. Men bisexualiteten i ett samhälle där ett förhållande med en man och ett förhållande med en kvinna tack vare könsroller är två radikalt olika saker, innebär att alltid sväva i ovisshet om framtiden. Det är svårt att ha drömmar om det vuxna livet när det inte går att tillämpa några stereotypa bilder.

Det kanske är en frihet, på sätt och vis, att inte ha de där drömbilderna. Att inte i förväg kunna planera något, utan tvingas ta eventuella vuxenrelationer som de kommer. Men det är som att jag måste bygga upp ett försvar, ifall jag hamnar i en heterorelation måste jag vara rustad i pansar för att klara av det.

Jag hör ju hur det låter: pansar och heterohelvete. Det är ganska tydligt åt vilket håll mina ideal drar. Om det var mitt förnuft som skulle planera mitt liv skulle jag kanske ha gift mig med en lesbisk och asrolig radikalfeminist för länge sedan. Jag vill inte att mina ideal och mitt hjärtas vilja ska krocka, men om jag inte kan acceptera min bisexualitet är jag å andra sidan lika fast som jag vore med den skäggiga snubbens guldring.

hela jävla kakan

Min dag började efter tre timmars sömn med att någon stack en penna i handen på mig, som en introduktion till dagen. Eller så kan man säga att dagen började med ett skratt. Ibland tror jag verkligen att det finns någon högre makt.

Nu står jag med skägget i brevlådan igen, har gyttja upp över stövelskaften och vägskälen vimlandes framför mig. Det är mest friska sköna vindar, men det är också en fråga om att både kunna äta kakan och ha den kvar. Det vore naivt att inbilla sig att det är möjligt, jag vet. Jag vet! Men ibland är man visst både blind och dum i huvet. Jag har varit det länge nu, med korta inslag av verklighetschock och klarsynthet, och tänker tydligen fortsätta ett tag till på dumhetens väg. Dags att hissa den relationsanarkistiska fanan högt och lägga ner ägandet, förväntningarna och den tradiditonella kärleken.

Blind. Och. Dum. I. Huvet.

absolut gehör

Han har autism och säger nästan aldrig någonting begripligt. Då och då kanske det kommer något slumpmässigt ord som han kommit att tänka på, och som sällan har något logiskt samband med det som händer just då. Annars ekar han bara, upprepar det sista ordet i meningen man just sagt eller frågan man just ställt:
-Vill du ha mer te?
-Te.
-Behöver du en tröja? Det är lite kallt...
-Kallt.
Man får gissa rätt mycket. När han är på dåligt humör brukar vi gå en promenad på grusvägarna här ute och sjunga tillsammans. Han missar aldrig en ton. Ibland sätter vi oss nere vid sjön och kollar på vågor och små båtar.

Den här dagen var en sådan dag då vi satt en stund vid vattnet. Jag var lite bekymrad över mitt och andras hjärtan, jag filosoferade och var faktiskt inte alls närvarande i situationen. Högt för mig själv utbrister jag:
-Hur kan man älska en person som inte älskar en tillbaka?
och han svarar:
-Det kan man inte.

Det kan inte ha hänt, men det hände, och det var precis vad jag behövde höra.

en fuskares dubbelomoral

Jorå, man är ju vegan. Vegaaan.
Men fy så jobbigt, säger folk. Är det inte JÄTTEJOBBIGT? Och varför är man vegan? Blir man någonsin mätt?

Jodu, svarar jag. Det är för att mjölk är mord, och det kanske är lite jobbigt men jag vill i alla fall inte stödja köttindustrin, så det är värt att ha det lite jobbigt. Det som är mest jobbigt är egentligen inte att äta veganskt, utan att alla andra ska envisas med att stoppa mjölkpulver och animaliskt fett i allt.

Det säger jag. Starka ideal som alltid. Det säger jag om jag måste. Fast helst mumlar jag bara något om att det är kul att prova, och sedan går jag hem och smygäter gelatingodis som A har i en stor låda alldeles vid datorn.

pälsjouren till er tjänst

Tjejen från kattföreningen låter lite desperat på rösten när hon ringer för andra gången på en vecka:
- Hej, hur går det, full fart med tre katter förstår jag? Joo, jag tänkte undra, eeeh, om ni skulle tänka er att ta en till kattunge. Jag förstår att det blir mycket, men det är lite kris här.
- Nej tyvärr, svarar jag, vi har ju redan tre.
Hon ler med rösten samtidigt som hon suckar lite uppgivet:
- Och jag har nio.

Vad fan är det med folk och katter egentligen? Kan inte alla bara sluta lämna dem utomhus över sommaren!

På bilden Rally, senaste tillfälliga tillskottet i regnbågskollektivet. Vi har känt varandra i en dag och han har redan hunnit bita mig i näsan två gånger. Nån som vill adoptera?

I så fall: http://www.samvetet.com/

skrivkramp

skrivkamp?

I really like her lips

Sitter i ösregn på Gotland känner på min mullrande mage. Varför har jag ingen regnjacka?

Resan hit var spännande på många sätt.

På pendeltåget mot Nynäshamn råkade jag hamna brevid en samling piffiga stockholmsbrudar i 20-årsåldern. De hade den där riktigt irriterande överklassdialekten, den fiiina stockholmskan som man måste hata om man inte pratar den själv. De passade på att spexa till det ytterligare genom att säga var tredje mening på engelska. De pratade om sina väninnor som inte var där.
"Jag träffade Hanna på stan i veckan förresten. I really like her lips! Jag menar, de är verkligen fina."
och
"Hon har gått upp i vikt, she looks pretty normal now".
Jag borde inte ha stört mig så mycket på det, om det inte vore för en viss detalj som gjorde mig lite orolig. Samtliga hade kameraväskor och/eller gamla systemkameror hängandes över axlarna, och den av dem som jag tyckte var allra mest irriterande i sitt sätt att prata berättade om när hon ringde this man to book the hostel and told him she would gå på en fotokurs på dagarna. Hjälp!

Efter en ganska tråkig och grå båttur med mycket tjocka pensionärer och en halv mc-klubb kom jag fram till Visby. Det var grått. Liftade till folkisen med en man jag träffat på båten. Han var jättefin och jobbade på ett ekologiskt bageri. Labans kvarn. Laban måste ju vara världens roligaste namn. Är det bara Gotlänningar som heter så?

Han övertalade mig att köpa en lott för en tia för att stödja någon idrottsförening och sen körde han vidare i sin bagarbuss. Bättre välkomnad kunde jag knappast ha blivit, skrapade glatt nitlotten utan att känna mig minsta lurad.

Veganmat verkar inte finnas i köksmänniskornas vokabulär, så jag har återgått till mjölkmissbruk i en vecka. Jag ska spränga quornfabriken om det inte blir ändring på folks medvetenhet snart. Blev genast polare med två gamla tanter från Uppsala som är här och går skrivarkursen. Den ena är så jävla fin, hon kom fram till mig i matsalen på lunchen innan de andra hunnit sätta sig. "Är de snälla mot dig där borta eller ska jag komma dit och slå dem?" frågade hon lynnigt med ena handen på min axel.

Förutom tanterna på skrivarkursen och vi som går foto är här en ganska speciell kurs. De kallar den "generationskursen" och i praktiken innebär det 20 danska pensionärer med sina skrikiga och vilda barnbarn mellan 6 och 14 år. När de kommer in i matsalen vill man ta fram hörselskydd eller gå till sitt rum. Igår såg jag hur en av tanterna stod och smygfotade dem när de skriklekte med en mjölkvagn de snott vid restaurangingången.

Imorse vid kursstart var där bara jag och en gammal gubbe som sysslat med reklamfoto "så länge han kan minnas". Wepp. Var fanns alla kursdeltagare? Två danska snubbar droppade in efter ett tag. Sen var det tomt. Vi undrade om någon färja hade sjunkit eller så. 5 minuter sent släntrade de förstås in. Stockholmsbrudarna från pendeltåget. Typiskt. De verkar unga och dryga, but I really like their lips.

viktigt

Är gotlandsbåtarna helt queer-radikala eller bara gammeldags heterotråkiga? Imorgon ska jag i alla fall ta mitt kön med mig och åka båt. Det ska bli spännande att se vad hon tycker om havet. Vi blir borta ett tag, men det kanske finns dator på den där ön också. Annars ska jag bara stå i ett mörkt fotolabb hela dagarna. Jag återkommer om en dryg vecka som en grå vårdarbetare.

ja vad fan

nu har reggaeprojektet fått en egen blog:
http://reggaeprojektet.blogspot.com

reggaekarriären, kap 2

Idag har jag tränat på att förstå reggaetakt tillsammans med min nya kompis Trumman och en cd med Kultiration.

Det var inte vackert. Faktum är att det var så dåligt att det är helt uppenbart att jag är analfabet när det gäller reggae. Jag hör ljud, de låter trevligt, men jag förstår ingenting och kan omöjligt upprepa det jag hört. Som att lära sig arabiska på gehör. Jag är rädd att jag kommer att göra mina nya bandmedlemmar mycket besvikna (vi är redan tre!). Men har man startat ett band så har man.

Nu ska jag gå och mjuka upp mina spända trumaxlar med någon strechövning. Fortsättning följer.

peace & love?

Linköping-Uppsala söndag 1 juli. Huvudvärk och solen i ögonen. Fick en epabiljett och hamnade i Sala. Där var det byte mot uppsala. Märklig väg för det första. Klev på tåget ganska kissnödig. Det första som slog mig var att det luktade ganska konstigt. Surt, toalett, svett, rök. Det andra var att det bara var ungdomar i alla vangar. Bakfulla, solbrända, sömnmosiga och färgglada ungdomar. Ganska snygga egentligen.

Jag hade hamnat på samma tåg som alla som åkte från peace&love. Lite otippat får man säga, med tanke på att det var från Linköping jag åkte. Huvudet sprängde, kissblåsan sprängdes snart - om jag inte fick gå på toa. Ju fler toaletter jag hittade destofler besvikelser - alla var avstängda eller gick inte att spola. Festivalungdomarna hade väl skitit sönder dem. Hittade tillslut en i bistrovagnen som gick att använda, urinen skvalpade på golvet men det gick.

Slutade lyckligt till sist, om än med några små frågetecken:
Vilka är de som står upp och kissar på allmäna toaletter och ständigt lyckas missa att pricka toaletten? Har de så korta snoppar att de inte når fram? Och i så fall - hur ser det ut i deras egna badrum?

Tur att jag varit i Indien och lärt mig vikten av att kunna stänga av näsan när det behövs.

reggaekarriären, kap 1

Det har flyttat in en djembetrumma i mitt rum. Första natten drömde jag att jag spelade sönder den, stygnen som höll fast skinnet gick upp.
Nu har jag ändå vågat spela på den. Stackars hon som bor under. Stackars hon som bor här. Men jävlar i mig vad kul det är!