Han har autism och säger nästan aldrig någonting begripligt. Då och då kanske det kommer något slumpmässigt ord som han kommit att tänka på, och som sällan har något logiskt samband med det som händer just då. Annars ekar han bara, upprepar det sista ordet i meningen man just sagt eller frågan man just ställt:
-Vill du ha mer te?
-Te.
-Behöver du en tröja? Det är lite kallt...
-Kallt.
Man får gissa rätt mycket. När han är på dåligt humör brukar vi gå en promenad på grusvägarna här ute och sjunga tillsammans. Han missar aldrig en ton. Ibland sätter vi oss nere vid sjön och kollar på vågor och små båtar.
Den här dagen var en sådan dag då vi satt en stund vid vattnet. Jag var lite bekymrad över mitt och andras hjärtan, jag filosoferade och var faktiskt inte alls närvarande i situationen. Högt för mig själv utbrister jag:
-Hur kan man älska en person som inte älskar en tillbaka?
och han svarar:
-Det kan man inte.
Det kan inte ha hänt, men det hände, och det var precis vad jag behövde höra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag är faktiskt lite avundsjuk på dig att du jobbar med honom, jag förstår att det periodvis är väldigt slitigt och tungt, men en sån fantastisk möjlighet att lära sig om saker man inte riktigt kan förstå och en sån förmån att få lära känna honom och ibland ta del av allt som finns inom honom. Tänk allt som verkligen inte går att förklara, och att det ibland finns så enkla och raka svar på saker som är så komplicerade.
Ja, det är fantastiskt! Tips är att läsa "en annorlunda barndom" av Iris Johansson.
Sen är det för det mesta inte så slitigt heller, faktiskt. Jag är varm i kläderna efter tre somrar på raken och satsar mest på att käka pannkakor och bada så mycket som möjligt. Men det finns ingen botten i hur mycket man kan lära sig om sig själv på det här stället.
Skicka en kommentar