I really like her lips

Sitter i ösregn på Gotland känner på min mullrande mage. Varför har jag ingen regnjacka?

Resan hit var spännande på många sätt.

På pendeltåget mot Nynäshamn råkade jag hamna brevid en samling piffiga stockholmsbrudar i 20-årsåldern. De hade den där riktigt irriterande överklassdialekten, den fiiina stockholmskan som man måste hata om man inte pratar den själv. De passade på att spexa till det ytterligare genom att säga var tredje mening på engelska. De pratade om sina väninnor som inte var där.
"Jag träffade Hanna på stan i veckan förresten. I really like her lips! Jag menar, de är verkligen fina."
och
"Hon har gått upp i vikt, she looks pretty normal now".
Jag borde inte ha stört mig så mycket på det, om det inte vore för en viss detalj som gjorde mig lite orolig. Samtliga hade kameraväskor och/eller gamla systemkameror hängandes över axlarna, och den av dem som jag tyckte var allra mest irriterande i sitt sätt att prata berättade om när hon ringde this man to book the hostel and told him she would gå på en fotokurs på dagarna. Hjälp!

Efter en ganska tråkig och grå båttur med mycket tjocka pensionärer och en halv mc-klubb kom jag fram till Visby. Det var grått. Liftade till folkisen med en man jag träffat på båten. Han var jättefin och jobbade på ett ekologiskt bageri. Labans kvarn. Laban måste ju vara världens roligaste namn. Är det bara Gotlänningar som heter så?

Han övertalade mig att köpa en lott för en tia för att stödja någon idrottsförening och sen körde han vidare i sin bagarbuss. Bättre välkomnad kunde jag knappast ha blivit, skrapade glatt nitlotten utan att känna mig minsta lurad.

Veganmat verkar inte finnas i köksmänniskornas vokabulär, så jag har återgått till mjölkmissbruk i en vecka. Jag ska spränga quornfabriken om det inte blir ändring på folks medvetenhet snart. Blev genast polare med två gamla tanter från Uppsala som är här och går skrivarkursen. Den ena är så jävla fin, hon kom fram till mig i matsalen på lunchen innan de andra hunnit sätta sig. "Är de snälla mot dig där borta eller ska jag komma dit och slå dem?" frågade hon lynnigt med ena handen på min axel.

Förutom tanterna på skrivarkursen och vi som går foto är här en ganska speciell kurs. De kallar den "generationskursen" och i praktiken innebär det 20 danska pensionärer med sina skrikiga och vilda barnbarn mellan 6 och 14 år. När de kommer in i matsalen vill man ta fram hörselskydd eller gå till sitt rum. Igår såg jag hur en av tanterna stod och smygfotade dem när de skriklekte med en mjölkvagn de snott vid restaurangingången.

Imorse vid kursstart var där bara jag och en gammal gubbe som sysslat med reklamfoto "så länge han kan minnas". Wepp. Var fanns alla kursdeltagare? Två danska snubbar droppade in efter ett tag. Sen var det tomt. Vi undrade om någon färja hade sjunkit eller så. 5 minuter sent släntrade de förstås in. Stockholmsbrudarna från pendeltåget. Typiskt. De verkar unga och dryga, but I really like their lips.