det är bättre nu

Tror det var något med solen, det faktum att jag skitit i att plugga två dagar i rad, rena lakan och den bra boken. Samt att det ordnade sig lite med Den Där Grejen.

När det var som värst träffade jag en människa som var lika ensam som jag med en halväten matlåda. Vi pratade lite sådär som man gör när man inte känner varandra och antagligen aldrig mer kommer att ses.

Allt som är utvecklande är jobbigt, sa hon.

Jag har tänkt på det många gånger. Det blev en påminnelse om att det som känns som bakåt och inåt också är framåt, fast man inte ser det just när man är där.

hej ångest

Det här med livet alltså. Ibland kan man ju undra vad fan det är frågan om.

Idag är det pluggsöndag (igen) och jag har aldrig förut varit så säker på att få underkänt på något på universitetet. Tankarna på hur dåligt det går är större än tiden jag faktiskt lär mig. Det är lätt att bli insnöad.

Fortfarande knivar i hela magen. Det är att känna på en helt ny dimension av nervsystemet. Kryddat med stressmage blir det till en helhetsupplelvelse. Blodiga klumpar på morgonen. Sex är det förstås inte tal om.

Vill sjunga och dansa men hinner inte. Plugg i sängen, den är närmast fönstret (skuggsidan), bättre med fönsterljus än inget alls. Gå ut? Kanske hinner jag en sväng runt kyrkogården ikväll.

Längtar efter att träna. Kampsport är nästan ett heligt tillstånd för mig. Annan stad, annan sport, samma känsla av att höra hemma.

Måste

tänka

positivt.

Inte gråta. Inte gråta! Så går en dag och kommer aldrig åter. Var det såhär det skulle vara att bli vuxen?

bismak av metall

Det här med spiral har visat sig vara helt värdelöst. Det skär som knivar i buken lite då och då, hittills varje dag sedan jag satte in den. Helt plötsligt bara hugger det till. Däremellan från och till en molande "mensvärk" med en bismak av metall. Klagade lite till en kompis och fick ett mailsvar med följande innehåll:

Spiral? Det hade jag i två år. Jag hade aldrig haft några problem med mensen förut, men med spiralen blödde jag som en harpunerad val. Och mensvärken var inte av denna värld.

Jag tänker nu i mitt stilla sinne, att hur ska det bli för mig som redan har en mensvärk i klass med tandläkarborrning utan bedövning? Jag går runt och är rädd för att mensen ska komma. Och åter igen: varför ska jag som kvinna behöva gå i plågor för att en man ska kunna ha det skönt inuti mig? Varför ska jag offra min kropp för honom? Varför ska jag gå med på att lite extra smärta är okej, bara vi har det bra i sängen?

Det hela sätter mig i en märklig position. Jag offrar mig för honom utan att jag egentligen vet varför. Det bara sker, som ännu en återupprepning av patrirarkatets ruttna verkan. Men även han hamnar i tveksamhet: "är det bra för vår relation att hon lider för min njutnings skull?"

Knappast.

Annan kompis efter att jag förklarat varför jag såg så grå och plågad ut i ansiktet:
Just nu är det extra synd att du inte är homosexuell.

Det finns bara en lösning: spiraljäveln ska ut.

fettis-dagen

Jag har någon slags idealserad bild av semlor sedan barndomen. Så här i efterhand misstänker jag att det är för att det var så sällsynt med sötsaker att ju längre bort från GI-korrekt ett livsmedel var, desto godare smakade det. Särskilt när de bara fick ätas på fettis-dagen (annars skulle man ju bli en fettis på riktigt, det kunde jag räkna ut redan i 7-årsåldern).

Men är semlor egentligen gott? Jag trodde det, så igår bakades det ett fyrtiotal småsemmelbullar. 4 bakverk senare är jag inte lika säker. Är semlor i själva verket ganska torra kardemummabröd med en svag nyans av mandelmassa?