hej ångest

Det här med livet alltså. Ibland kan man ju undra vad fan det är frågan om.

Idag är det pluggsöndag (igen) och jag har aldrig förut varit så säker på att få underkänt på något på universitetet. Tankarna på hur dåligt det går är större än tiden jag faktiskt lär mig. Det är lätt att bli insnöad.

Fortfarande knivar i hela magen. Det är att känna på en helt ny dimension av nervsystemet. Kryddat med stressmage blir det till en helhetsupplelvelse. Blodiga klumpar på morgonen. Sex är det förstås inte tal om.

Vill sjunga och dansa men hinner inte. Plugg i sängen, den är närmast fönstret (skuggsidan), bättre med fönsterljus än inget alls. Gå ut? Kanske hinner jag en sväng runt kyrkogården ikväll.

Längtar efter att träna. Kampsport är nästan ett heligt tillstånd för mig. Annan stad, annan sport, samma känsla av att höra hemma.

Måste

tänka

positivt.

Inte gråta. Inte gråta! Så går en dag och kommer aldrig åter. Var det såhär det skulle vara att bli vuxen?