textilufot

Ikväll blir det nyårsmiddag. Buffé till och med. Jag ska ta med mej gott humör och klädsel, stod det in inbjudnings-sms:et. Det senare oroar mej en smula. Vad förväntas av mej på en buffémiddag på nyårsafton? Att jag ska komma naken? Eller är det någon speciell klädkod som åsyftas när man skriver "klädsel", som jag borde känna till men uppenbarligen inte har förstått mej på?

Klädsel. Extraklädsel. Varm klädsel. Oöm klädsel. Inget-dåligt-väder-bara-dåliga-kläder-klädsel. Borde jag ringa och fråga? Eller kommer värdinnorna tro att det är ett rabiat utspel likt det jag gjorde om en påtvingad cocktailklädsel för ett par veckor sedan? Kommer det att skapa dålig stämning om jag ringer och frågar?

Vågar inte chansa, bäst att inte ringa. Det skulle antagligen inte spela någon roll eftersom jag inte sitter på något makalöst stort utbud av olika klädslar för olika eleganta tillfällen, och alla affärer har väl stängt för länge sedan (haha, som om jag skulle ge mej ut och shoppa något elegant om det fanns tillfälle!).

Alltså kvarstår frågan och hur jag än funderar lyckas jag inte komma närmare något svar. Det kommer att sluta med att jag tar på mej en halv salvar kameez vilket innebär att jag inte kommer att passa in i någon kultur över huvud taget, och folk kommer att betrakta mej som ett ufo. Det är lika bra om man blir bjuden med så konstiga krav.

aprilskämtare

skapa skapa, göra nåt eget, skapa skapa.

Var i 5 helt olika affärer idag i jakt på Den Perfekta Julklappen. Ingen affär hade Den Perfekta Julklappen, och ett av biträdena frågade mej om det var ett förstaaprilskämt. Varför skulle jag gå in i en snobbig sportaffär och aprilskämta om En Perfekt Present i december? Varför skulle jag över huvud taget uppehålla mej frivilligt i affärer veckan innan jul, bara för att skoja? Näeh.

Måste komma ihåg att sätta in en kontaktannons efter en låtsasmormor till våren.

budyń vanilowy

I november fick J en present i form av en polsk vaniljpudding jag köpt i Krakow. Idag tyckte vi att det var dags att laga till den. Att tyda receptet var inte det lättaste. Vi lyckades få fram följande med hjälp av en polsk-svensk översättningsmaskin på nätet:



semi- liter zimnego mjölk


ta en vina dela i fyra delar


ramla pulvret i tunna


koka mer mjölk i bageriet


smör som bonus


omrörning noga


bär den till hans hus


Konstigt nog lyckades vi ändå skapa en vaniljpuddning som blev gul och fin och fick svalna i minusgraderna på balkongen. Nu har jag ätit den och mår lite illa.

stenstrand i december

Jag och M hade ledig dag efter nattjobb i varsitt hus och hade slurat bort halva förmiddagen. Bestämde oss för en promenad i alla fall. Precis innan vi skulle gå kom jag på att vi måste ha med oss varm choklad vilket resulterade i en liten stöldräd till ett av jobbhusen. En tom skål kakaopulver senare var chokladen kokad och vi gav oss av mot sjön. Underställ tjockjacka halsdukmössavantar. Tejpade fötter mot laxsjön. Efter en stund var det inte vantväder längre och efter en ranglig bro pausade vi på en stenstrand. Låg och solade och tittade på molnen. Solade. Tre dagar före nyårsafton.

Vi är ett virus på jorden, och nu har hon feber, tänkte jag.

Yogade lite "su ham" och försökte försökte försökte vara i nuet. Lyckades en stund och kan fortfarande höra vågornas skvalpande i huvudet och känna känslan av solvarm hud i frisk luft. Sedan dansade vi polska på gruset vid vattnet och jag tror att det är sådana här dagar man vill minnas när man blir gammal och mörkret tränger på.

friskis

Idag gjorde jag det igen. Köpte ett halvårskort på friskis och svettis. Gick på ett pass. Helvetes skit vad dålig musik de spelar. Jag förstår inte varför jag inbillar mig att jag ska tro att det är okej att gå på friskis och svettis. Det är inte okej. Jag ligger där och gör hurtsitups i takt till nån kass schlager och längtar längtar längtar efter kampsport.

var dag ett äventyr

Lugnet. Körsbärsgården. Växlande molnighet, tidvis regn. Försöker leva på 300 kronor på tjugo dagar och har inte råd att åka in till stan. Solnedgång bakom molnen. Slutade jobbet vid fyra och hade ingen särskild plan för eftermiddagen. Sov bort två timmar och åt lite soppa från i förrgår. Men varje dag måste vara ett äventyr, så jag gick ut för att gå en liten promenad till sjön. Mötte grannens barnbarn på en lånad tvåsitsig trehjuling på vägen, och de undrade om jag ville ha skjuts. Självklart ville jag det. Vi cyklade ner till sjön i hög hastighet på den slingriga grusvägen och traskade med stövelfötter längs stigen som förde oss till bryggan vid vassen. Där låg ett föremål och flöt. En pinne, sa jag. En fisk, sa de. Vi tar upp fisken, sa de. Såklart, sa jag.

Det var en ål som hette Edmund. Han hade avlidit tidigare under dagen av brustet hjärta och var nu på en stillsam sista färd mot strandkanten. Hans kropp var mycket len och Emma fick den stora äran att bära honom i ett löv under cykelfärden hem. Jag sprang bakom cykeln och puttade på i uppförsbackarna. Det sista jag såg när vi parkerat var hur lilla Emma i solgult regnställ nöjt spatserade fram till Bengt, grannen, med Edmund dinglandes bakom ryggen. Skönt att det fanns en stor häck att gömma sig bakom.