den flytande skalan

Ibland blir jag rädd att jag egentligen är hetero. Att alla fantastiska tjejer bara har varit en dröm, att jag kommer att stå där i vit brudklänning en vacker dag med en skäggig jävel i traditionell svart kostym och utbyta guldmetall och frihetsinskränkningar. Heterobröllopet har i min fantasi blivit lite av en symbol för något mardrömslikt stereotypt. Heterohelvetet personifierat.

Om jag var lesbisk vore det en annan sak. Då skulle jag veta att det aldrig kommer att bli sådär. Men bisexualiteten i ett samhälle där ett förhållande med en man och ett förhållande med en kvinna tack vare könsroller är två radikalt olika saker, innebär att alltid sväva i ovisshet om framtiden. Det är svårt att ha drömmar om det vuxna livet när det inte går att tillämpa några stereotypa bilder.

Det kanske är en frihet, på sätt och vis, att inte ha de där drömbilderna. Att inte i förväg kunna planera något, utan tvingas ta eventuella vuxenrelationer som de kommer. Men det är som att jag måste bygga upp ett försvar, ifall jag hamnar i en heterorelation måste jag vara rustad i pansar för att klara av det.

Jag hör ju hur det låter: pansar och heterohelvete. Det är ganska tydligt åt vilket håll mina ideal drar. Om det var mitt förnuft som skulle planera mitt liv skulle jag kanske ha gift mig med en lesbisk och asrolig radikalfeminist för länge sedan. Jag vill inte att mina ideal och mitt hjärtas vilja ska krocka, men om jag inte kan acceptera min bisexualitet är jag å andra sidan lika fast som jag vore med den skäggiga snubbens guldring.