sov du lilla hjärtat

Att bojkotta traditioner är alltid så befriande. Igår blev det pizzaätning inomhus med J&E, och har man bara bestämt sig för att traditionerna mer är en tvångströja att känna sig misslyckad i, slår det aldrig fel med en motaktion. Kvällen blev toppenfin och lugn.

Samma sak gäller nog tvåsamhetshetsen och heterohelvetet. Jag försöker hela tiden att komma fram till att heterosvenssonlivet är avskräckande, men lyckas sällan samla bevis varken mot eller för.

Firade det svenska ljuset med att försöka sova på balkongen, men vaknade som vanligt av att det regnade mig i ansiktet i gryningen. Att vakna halv fem på morgonen av våta kalla droppar mot huden är ändå härligare än man kan tro. Jag log hela vägen till sängen, där jag raskt däckade och vaknade alldeles för många timmar senare.

På tal om att vakna förresten. När jag åkte tåg för en vecka sedan, väcktes jag ideligen av min guldskobeklädda sätesgranne som satt vid fönstret och skulle gå och köpa kaffe/gå på toa minst en gång i timmen. Det blev rätt många gånger under en 7-timmarsresa. Varje gång hon väckte mig sa hon något socialt. En av de sista gångerna ryckte hon mig i armen på ett väldigt rytmiskt och lite hastigt sätt, samtidigt som hon kommenterade:
- Å, egentligen är det synd att väcka dig, du sover så fint. Du har ett så gott sovhjärta.
Jag tyckte också att det var synd att väcka mig, men den som någon gång provat att vara ytligt social tre sekunder efter att man blivit väckt av en främling, vet att det är näst intill omöjligt.
- Mmm öööh, svarade väl jag slagfärdigt.

Efteråt har jag tänkt på att det var ett fint ord, sovhjärta.