Just när jag trodde att allt hade gått över så smidigt och lätt kom du tillbaka. Nattetid. I morgondiset (och jag har fortfarande inte skaffat persienner, kanske får jag skylla mig själv) när solen tränger in genom den tunna gardinen lite tidigare än vad som egentligen kan önskas. Nu fyller du mina morgnar och förmiddagar med den där tomheten igen. Paradoxalt är bara förnamnet.
Inatt flydde vi förresten från ufon, jag var livrädd men du var i alla fall nära. Utan att vara rakt inpå. Som en osynlig ring hela tiden ritad kring oss.
Hallå, mitt undermedvetna, kan du förklara det här? Mitt hjärta är fjäderlätt och kan rubbas av minsta pust. Vad är meningen med att gå omkring med det här stora läckande hålet hela tiden? Det vore kanske trevligt att någon gång bara få flyga.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar