konstiga byxor 2

Det är redan måndag och jag kan bara inte sluta le.

Idag har jag hälsat på Varma Gubben vid ån. Jag satt där en stund och kollade på vattnet och himlen, men sedan vände jag mig och tittade på folk som cyklade förbi på cykelvägen. För ovanlighetens skull, och kanske för att jag ville ha så stor kroppsyta som möjligt mot varma gubbens värme, satt jag med benen rakt framför mig som ett L.

Det kom en tjej cyklande i väldigt färgglada mönstrade orangerödgula byxor. Eftersom jag ännu inte lärt mig att ta på mig glasögonen innan jag går ut måste jag kolla ganska länge på saker och vänta tills de kommer ganska nära för att få en uppfattning om hur de egentligen ser ut. Så jag höll kvar blicken vid hennes byxor, och försökte då och då reka lite med hennes ansikte ifall det skulle vara någon jag kände (vilket var onödigt eftersom jag ju ändå inte såg så bra). Fast mest kollade jag på byxorna. Somliga skulle kanske säga att jag stirrade.

När hon kom lite nära kollade hon tillbaks. Naturligtvis. Om någon sitter på en varm bronsstaty som ett L och stirrar på ens byxor så vill man förmodligen se vad som pågår. Så blev jag plötsligt medveten om att jag också hade färgglada illorangeröda byxor på mig. Säkerhetskollade ner lite på dem, och tittade sedan tillbaka på hon som cyklade. Hon höll på att spricka, och jag också, och så började vi att skratta precis samtidigt. Åt varandras konstiga byxor eller för att vi var så fina eller för att jag satt som ett L eller något helt annat, men det blev så bra, och jag gick därifrån med ett gulligt leende och gjorde goda gärningar i flera timmar efteråt.