förgängligheten

Trafikolycka längre fram, busskö på E4. Frontalkrock. Vägen avspärrad, två skadade, bildelar lite var stans. Då CYKLAR det förbi någon lirare och talar om för busschauffören att det rinner diesel ur bussmotorn. Rinner.

Och så står man där i uppsalaslättens snålblåst och önskar att det ska komma någon bil så att man åtminstone kan lifta hem, men inga bilar kommer för all trafik är omdirigerad till nya motorvägen. Så vi väntar på en ny buss och det blir som i ett svenskt 80-talsdrama, alla börjar knyta band, småprata och ha trevligt. Man har ju tur som inte var i den där bilen som krockade. Det är friluftsmorsan, skumma gubben, killen i kostym som dricker folköl, hon som ska på Fin Släktmiddag och inte har Tid, han som jobbar i en lada och ser ut som en konstnär, de tre tioåriga gymnastiktjejerna med likadana blonda tofsar och träningsoveraller, hiphopsnubben, de två outsiderkillarna och så jag, psykologhippien. De flesta av oss åker ihop nästan varje dag, och vi pratar aldrig med varandra. Det är som det ska i Svea rike. Men nu har vi alltså något gemensamt. Ett uppdrag, en belägenhet.

Tillslut är det inget annat kvar. Vi står där på vägrenen, brandmännen har hällt spån på dieselfläckarna och åkt sin väg. Solen står halvhögt över ängarna och oss, vinden rufsar alla hår. Ambulanserna är borta, bilvraken bortfraktade. Städat och prydligt igen. Kvar står vi, och vår trasiga buss. Vi som sett allt. Chauffören småpratar med alla och säger att vi kanske kan få någon gratisbiljett om vi skickar in en reklamation, men det är ingen som riktigt bryr sig. Vi tar det med ro. Har faktiskt lite mysigt. Trevligare än de flesta pendelresor.

Såsmåningon kommer en buss och hämtar upp oss och alla blir som vanligt igen. Nästan. Någonstans på ett sjukhus ligger någon i stödkrage i en magnetröntgen och blundar och längtar och ångrar.