minimänniskorna

I helgen har jag hållit mig flytande bland annat genom att hänga med några minimänniskor, även kallade barn. Det går inte att sluta bli helt förbluffad över hur de fungerar. Som igår, när jag iklädd sunkigt linne utan bh under gick och bar på lilla E som gallskrikit i ett par timmar.

Rödgråten och utmattad tar hon plötsligt tag med sina pyttefigrar om min bröstvårta och nyper måttligt hårt med ett ledset uttryck i ansiktet. Jag säger inget eftesom jag är rädd att hon ska bli ännu mer knäckt om jag tillrättavisar henne. Plötsligt ser hon finurlig ut och nyper liet hårdare. Det är som ett slags vardagligt chicken-race, om jag skriker vinner hon, tänker jag. Så jag håller masken. M tittar nyfiket på med ett sammanbitet allvar för att försöka dölja ett skratt. Jag anstränger mig för att se neutral ut. Han fnissar till lite, och lilla E lägger av det mest ondskefulla och nöjda bebisskrattet jag hört:

HE HE HE!

Då går det inte, jag måste också skratta, för att allt är så knäppt och för att vi har lite mysigt ändå mitt i all bebis-misär. Sen vill E leta efter våra navlar och säga "prick!" när hon får syn på dem. Jag kan inte bestämma mig för om barn är asjobbiga eller asbäst.