dagisgården, episod II

Har tidigare bloggat om att det finns ett dagis som jag passerar, där ungarna är så jävla skumma. Nu har det hänt igen. Var på väg förbi för ett par dagar sedan, och suckade lite över den könsstereotypa klädkoden som de små kottarna tvingas bära för att passa in redan i treårsåldern.

Längst bort i ett hörn, och även längst bort från fröknarna, står tre glin och ropar åt mig:
- Kan du klippa ett hål i staketet åt oss?!
Uppenbarligen har jag inte bultsaxen med mig på min promenad hem från skolan, och svarar vänligt men bestämt nej.
- Men vi vill uuuuuut härifrån, säger den mest talföre av dem, en krullig lirare, och skakar galler bakom sitt lilla staket.
- Jag kan ändå inte klippa sönder staketet, svarar jag.
Sedan fortsätte jag gå. När jag kommit ca 10 meter från ungarna hör jag hur den lilla krullungen vrålar:
- ÄR DU DUM I HUVET DIN JÄVEL?!
Till mig.
Förvånad till ett undrande leende vänder jag om och går tillbaka till den ohyfsade snorgärsen och de två följeslagarna och undrar med ett milt och pedagogiskt tonfall, lätt förvånat:
- Vad sa du?
- Krullet liksom ställer sig i startposition för ett hundrameterslopp, tittar på mig med lynnig blick, och precis samtidigt som han börjar kuta bort från staketet upperpar han_
- Ärdudumihuvetdinjävel!
Sen springer han mot mitten av dagisgården som om staketet är den skyddande mur som kommer att hindra honom från konsekevensen av sitt handlande. Men han tittar lite på mig, och jag kan inte låta bli att skratta åt det absurda. Då stannar han upp och går tillbaka till staketet.
- Du vet att man inte får säga så, eller hur?
Ett mycket tyst "mm" hörs från krullet. Jag känner mig nöjd över mitt engagemang och går hemåt igen.

När jag kommit en lien bit hör jag ytterligare ett skrik:
- Det får man visst säga! Din jävel!